Rannsaka dig själv, innan du dömer andra..

Något har hänt mellan oss och jag vill påstå att jag gillar det överhuvudtaget inte. Jag saknar våra gemensamma skratt och den trygghet jag kände i dig, jag saknar att vara avslappnad och inte behöva känna att jag behöver försvara mig i din närhet. Jag kunde vara mig själv, jag behöver inte oroa mig för vilket humör jag var på jag var ändå alltid välkommen hos dig. Jag saknar dig.

Jag vet inte vad som har hänt, kanske har jag förändrats, kanske har du förändrats det enda jag vet är när det hände. Jag tycker inte om det, jag gillar det inte men jag vet inte vad jag kan göra för att få det att bli som förr?

Om du vet vännen, snälla berätta då det för mig.

Japp, dags att ta nya tag här i livet. Nog med dysterhet och crap. livet kommer inte alltid vara en solskenshistoria, men thats life :) och som många säger lifes a bitch :P

Aja, idag ska jag iväg och träna sen blire film med bra sällskap :) Imorgon blire beach kl 10 (andreas lurade iväg mig:P) och det blir nog också första dagen av något annat.. :P Hehe, ska inte säga ngt förrän jag faktiskt börjat men jag planerar att ta nya tag. ska även börja plugga till omtentan i statistiken, oroar mig lite men inte så mkt att det skadar mig.

Aja, ha de mysigt gott folk :)

Världen kan allmänt skita ned sig just nu.

På senare tid eller ja iallafall de senaste dagarna har jag varit glad och sprallig, kanske lite trött stundvis men ändock glad. Några har frågat varför men jag har som inte kunnat svara på den frågan - jag har varit glad helt enkelt. Tills idag.

Jag tog på mig att hjälpa medmänniskorna på e-puben både nu på eftermiddagen och ikväll eftersom de är kort om folk. Jag ställer upp för andra helt enkelt. Eftermiddagspasset slutade med att mina solglasögon, som jag är väldigt beroende utav då jag är rätt ljuskänslig, var borta. Fanns ingenstans att hitta. Om inte de kommer fram ikväll kommer jag bli riktigt less. Dåliga saker kan väl hända, det gör inte så mycket men de händer alltid i samband med att jag försöker ställa upp och vara andra till lags.

Nej, ska sluta ställa upp. Det är då saker går dåligt. Nej, jag har inte tappat tron till folket, det är inte folket som är emot mig, det är världen.

När jag läser vad som händer runt om i världen eller när jag får höra de dåliga nyheterna om mina vänners liv så känns mina problem så meningslösa. Inte värda att berätta om eller att må dåligt över. Men det är de visst, jag mår dåligt över det hemska som händer i min närhet. Jag mår dåligt å mina vänners vägnar när det inte alls funkar som det borde i deras liv. Jag mår dåligt när saker inte funkar som det borde i mitt liv. Jag har länge nu haft tur och verkligen känt det, men nu har den tagit slut. Jag är inte så egoistisk att jag önskar mig enbart tur här i livet, det finns dem som behöver den mer än vad jag gör. Men för mina vänners skull vill jag att de dåliga sakerna inte alltid avlöses av ännu sämre saker. Jag vill inte vara den som tynger ned er eller hindrar er ifrån att leva ert liv. Men jag kan inte dölja mina känslor längre. Jag mår riktigt psykiskt dåligt stundvis. Det enda jag vill är att dra täcket över huvudet och låsa in mig i mitt förråd och bara sitta där. Men trots att jag har en stark vilja att försvinna så finns jag ändå kvar här. Jag har allt för många i min närhet som jag vägrar svika. Men just nu känns det som att i min vägran att svika er så sviker jag mig själv tiofaldt. I slutändan drabbar detta mig hårdast eftersom jag kommer må dåligt för att jag inte gör allt i min väg för er skull, och jag kommer må ännu dåligare för att jag faktiskt psykiskt mår dåligt. Men det drabbar även er. Så jag säger redan nu förlåt mina vänner.

Jag tillhör tydligen dessa somliga. På sistone har det gått som på räls för mig, tursamma händelser har avlöst varandra men de få gånger det faktiskt har gått åt helvete för mig har varit de gånger jag försökt att tillfredsställa andra. De gånger jag inte riktigt känt för att göra något men jag har gjort det för att jag vill vara mina vänner till lags. Inget fel med detta och jag vill fortsätta ställa upp för mina vänner, jag kommer alltid att finnas för mina äkta vänner. Alltid.

Men något som är otroligt jobbigt är att det i slutändan slutar med att det är jag som lider. Tidigare har jag skjutsat folk hit och dit, aldrig tagit betalt, men ställt upp för dem i utbyte mot deras fantastiska vänskap. Jag vet att vänskap inte kan mätas i pengar men bensin kostar. Det kostar också att laga bilen och jag vet att bilen kommer att gå sönder då och då, men när rutan på passagerarsidan lossnar på grund av att fästena gått av, då beror det inte på mig som förare. Jag som bett mina vänner flera gånger, snälla smäll inte i dörren, det är inte er bil. Men inte för inte så finns det gånger jag smäller i min egna dörr, men det är en smäll jag får ta när jag har sönder saker i min bil. Men jag får också ta den ekonomiska smällen när ni har sönder saker i min bil.

Ikväll kände jag först bara för att ha en lugn kväll, en hemmakväll med lite ströpackande men en vän behövde skjuts och självklart ställde jag upp, denne ska dessutom hjälpa mig flytta på lördag så det kändes som att skjutsen kunde vara en form av ett tack till honom. Jag går ut, startar bilen, åker ned på statoil och tankar, går in och betalar och går ut för att köra iväg men bilen är död. Halvt död iallafall, för lite ström och jag hade inga pengar på telefonen för jag hade bestämt mig att inte fylla på förrän min gratis sms period faktiskt var slut. Där står jag, med mina desperata sms att människor ska ringa upp mig och min vän står på Mariehem i väntan på mig. Denne gång blev det ingen skjuts och bilen står ännu kvar nere på statoil då jag inte fick igång den ens med putthjälp. Jag hoppas på att få starthjälp av en vän men får jag inte det vet jag inte vad jag ska göra.

I alla fall, det som slog mig, detta hade aldrig hänt om jag hade gjort som min magkänsla var från början, att tacka nej. Jag är bara människa, jag får säga nej ibland. Men jag som person är en sådan som gör allt för mina vänner i den mån möjliga även om det innebär att jag får offra saker för mina vänner. Jag offrar mer än gärna saker för mina vänner för jag värderar mina nära vänskaper så pass högt att det är värt det. Men jag tycker inte om att jag blir straffad för det. Det är orättvist.

Jag älskar mina vänner och vill alltid finnas där, så för i helvete Gud, låt mig finnas där då!

För var dag som går finner jag fler och fler frågor, jag finner fler och fler svar. Det största misstaget med det hela är att varje svar jag finner, varje fråga jag ställer, ökar missnöjet jag har över mig själv som person. För varje diskussion jag tar kommer saker upp som jag vet om finns där men som jag stoppar undan för jag vill inte att de påverkar den människan jag är för stunden. I slutändan är det ensamheten som har format mig så sakerna är viktiga men för stunden vill jag bara vara. Utan att behöva tänka. Jag tänker för mycket.