Rannsaka dig själv, innan du dömer andra..

Jag har stora svårigheter att få mitt liv att gå ihop just nu.
Inatt bröt jag ihop, värre än någonsin tidigare. Jag vet verkligen
inte vad jag ska göra...

Jag har stora svårigheter att få mitt liv att gå ihop just nu.
Inatt bröt jag ihop, värre än någonsin tidigare. Jag vet verkligen
inte vad jag ska göra...

Men helt ärligt har jag rätt stora problem själv, så jag orkar seriöst inte bry mig hårdare.
Mitt knä är i vägen, jag har så allvarliga smärtor stundvis att jag gråter mig till sömns. Men
jag vill inte vara handikappad, vill inte vara störd, efterbliven, annorlunda på negativt sätt.
JAG VILL INTE.

Kan verkligen inte inse varför detta med knäet får mig så jävulskt negativ mot livet, mot skolan.
Vill inte bo i Umeå, vill bo hemma. Med Marita, mamma å mina andra goa vänner där hemma.
Jag saknar er. Visst saknar jag människorna i Umeå också. Men jag saknar min familj. Min familj.
Mitt blod. Mitt. Min. Bara alldeles egna mitt.

Nä. Jag vill inget just nu.

Det här känns nästan som ett bloggkrig eftersom du väljer att skriva på din blogg istället för att prata med mig. Men eftersom du har valt att uttrycka dig på din blogg så tänker jag svara på ditt inlägg genom min blogg. På så vis får jag med allt och du kanske känner dig lite mindre förtvivlad och sviken, vem vet?

För det första var vår vänskap aldrig ett spel för mig. Jag var din vän, jag är din vän men förutsättningarna har förändrats. Jag ville ha dig, det har jag aldrig nekat, jag sa ej heller aldrig att jag inte ville ha dig. Nu i efterhand är jag glad att inget skedde i vår vänskap för det hade gjort det här "bloggkriget" än jobbigare men det kunde jag inte se/veta detta under tiden jag faktiskt var kär i dig.

Du tror inte att jag värdesätter dig? Tror du att jag har slutat brytt mig om dig enbart för att känslorna i mitt hjärta är förändrade? Jag är inte kär i dig längre Daniel men jag älskar dig som vän. Det har jag alltid gjort oavsett vilka andra känslor som har funnits där i bakgrunden. För det är just där jag stoppade mina känslor för dig, i bakgrunden, långt bak i huvudet för jag ville verkligen inte att de skulle påverka vår fina vänskap. Jag ville inte att något så idiotiskt som att jag föll offer för kärleken i en av mina bästa vänners bästa vänner, någon som för mig var helt oeuppnåelig, att det skulle påverka den fina vänskapen vi faktiskt hade.

Ja du hade fel, för du har tydligen verkligen inte sett alla dessa små hintar som ändå har funnits där, alla hintar som faktiskt starkt har avslöjat att jag i vintras/början av våren fortfarande hade starka känslor för dig. Det som nu har hänt oss började ske redan i våras, det är inget som har hänt över sommaren. Du minns väl bråket vi hade på parkeringen, precis innan vi skulle åka?

Jag vet inte vem du längre kan vända dig till, du kan fortfarande lita på mig men jag förstår också om du inte vill öppna dig för mig längre. Men jag är fortfarande din vän, även om du inte klarar av att vara min längre. Jag vill fortfarande se på film mitt i natten, jag vill hitta på dumma och konstiga äventyr, men jag har insett under sommaren att vår vänskap blev väldigt påverkad av mina känslor som jag hade för dig. Även fast jag försökte förhindra detta.

Det som gör nu att jag "väljer" att ta avstånd i vår relation är mycket för att det känns som att vi har växt ifrån varandra under sommaren, och du skriver "Du säger att vår relation inte varit en bluff trots att du inte klarar av att acceptera mina egenheter, bara för att du BARA vill vara vänner." Nej jag klarar inte av alla dina egenheter det gör jag inte, det har jag inte gjort från första början men jag stod ut då, nu har jag varit ifrån ett tag och då ser jag dem igen. Ingen människa är perfekt, varken du eller jag. Det jag försöker få fram är att människor förändras Daniel, vissa växer ihop och vissa växer ifrån varandra. Min fråga är om du vill försöka växa med mig som vän?

Mina känslor för dig har alltid varit äkta, vänskapliga som kärleksfyllda. Ingenting var för mig en bluff.

Om du väljer att försöka växa med mig som vän så måste båda (det är aldrig ens fel att två träter) acceptera varandras egenheter men samtidigt också tänka på vad som stör den andre och på så sätt tänka sig för innan man gör det. Man behöver inte säga och göra allt bara för att man alltid har gjort och sagt allt. Jag har länge gått på nålar kring dig, ända sen i våras har jag valt mina ord noga för att du har inte varit som du en gång var. Jag har också förändrats, jag har växt. Jag är inte en dum förälskad tonåring som jag var tidigare i år. Jag är snart 20, full av livsglädje och vill leva livet, gärna med mina vänner, där räknar jag in dig.

Nu har jag försökt uttrycka mig lite grann iallafall, jag vet att jag lämnar många frågetecken och många oavslutade kapitel. Men jag hoppas att du får lite mera sinnesro nu vännen. Jag älskar dig fortfarande som min vän, men förutsättningarna för vår vänskap har förändrats, den kommer aldrig bli som förr och vi har som människor förändrats. Men mina vänskapliga känslor för dig står fast, jag älskar dig Daniel, som min vän.

Jag saknar dig Daniel, jag saknar oss, jag saknar de långa stunderna framför xboxet, left4dead och alla andra "värdelösa" spel. Jag vet inte heller hur vi ska reparera eller om vi ens borde reparera de sprickor som nu finns i vår vänskap men jag kan inte styra över att jag ej längre är kär i dig.

2010 har varit ett helt underbart år för mig.
Jag lever, jag är lycklig och det mesta har ordnat sig för mig.
Visst har jag en del förluster även jag men jag tänker inte
sluta leva för det.

Nästa vecka slutar ja jobba, det är dags att säga hej då
till jämtland och lämna det för umeå. det är med en stor
bävan jag gör det. sommaren 2010 har varit underbar.
helt jävla fucking underbar!

Något har hänt mellan oss och jag vill påstå att jag gillar det överhuvudtaget inte. Jag saknar våra gemensamma skratt och den trygghet jag kände i dig, jag saknar att vara avslappnad och inte behöva känna att jag behöver försvara mig i din närhet. Jag kunde vara mig själv, jag behöver inte oroa mig för vilket humör jag var på jag var ändå alltid välkommen hos dig. Jag saknar dig.

Jag vet inte vad som har hänt, kanske har jag förändrats, kanske har du förändrats det enda jag vet är när det hände. Jag tycker inte om det, jag gillar det inte men jag vet inte vad jag kan göra för att få det att bli som förr?

Om du vet vännen, snälla berätta då det för mig.

Japp, dags att ta nya tag här i livet. Nog med dysterhet och crap. livet kommer inte alltid vara en solskenshistoria, men thats life :) och som många säger lifes a bitch :P

Aja, idag ska jag iväg och träna sen blire film med bra sällskap :) Imorgon blire beach kl 10 (andreas lurade iväg mig:P) och det blir nog också första dagen av något annat.. :P Hehe, ska inte säga ngt förrän jag faktiskt börjat men jag planerar att ta nya tag. ska även börja plugga till omtentan i statistiken, oroar mig lite men inte så mkt att det skadar mig.

Aja, ha de mysigt gott folk :)

Världen kan allmänt skita ned sig just nu.

På senare tid eller ja iallafall de senaste dagarna har jag varit glad och sprallig, kanske lite trött stundvis men ändock glad. Några har frågat varför men jag har som inte kunnat svara på den frågan - jag har varit glad helt enkelt. Tills idag.

Jag tog på mig att hjälpa medmänniskorna på e-puben både nu på eftermiddagen och ikväll eftersom de är kort om folk. Jag ställer upp för andra helt enkelt. Eftermiddagspasset slutade med att mina solglasögon, som jag är väldigt beroende utav då jag är rätt ljuskänslig, var borta. Fanns ingenstans att hitta. Om inte de kommer fram ikväll kommer jag bli riktigt less. Dåliga saker kan väl hända, det gör inte så mycket men de händer alltid i samband med att jag försöker ställa upp och vara andra till lags.

Nej, ska sluta ställa upp. Det är då saker går dåligt. Nej, jag har inte tappat tron till folket, det är inte folket som är emot mig, det är världen.

När jag läser vad som händer runt om i världen eller när jag får höra de dåliga nyheterna om mina vänners liv så känns mina problem så meningslösa. Inte värda att berätta om eller att må dåligt över. Men det är de visst, jag mår dåligt över det hemska som händer i min närhet. Jag mår dåligt å mina vänners vägnar när det inte alls funkar som det borde i deras liv. Jag mår dåligt när saker inte funkar som det borde i mitt liv. Jag har länge nu haft tur och verkligen känt det, men nu har den tagit slut. Jag är inte så egoistisk att jag önskar mig enbart tur här i livet, det finns dem som behöver den mer än vad jag gör. Men för mina vänners skull vill jag att de dåliga sakerna inte alltid avlöses av ännu sämre saker. Jag vill inte vara den som tynger ned er eller hindrar er ifrån att leva ert liv. Men jag kan inte dölja mina känslor längre. Jag mår riktigt psykiskt dåligt stundvis. Det enda jag vill är att dra täcket över huvudet och låsa in mig i mitt förråd och bara sitta där. Men trots att jag har en stark vilja att försvinna så finns jag ändå kvar här. Jag har allt för många i min närhet som jag vägrar svika. Men just nu känns det som att i min vägran att svika er så sviker jag mig själv tiofaldt. I slutändan drabbar detta mig hårdast eftersom jag kommer må dåligt för att jag inte gör allt i min väg för er skull, och jag kommer må ännu dåligare för att jag faktiskt psykiskt mår dåligt. Men det drabbar även er. Så jag säger redan nu förlåt mina vänner.

Jag tillhör tydligen dessa somliga. På sistone har det gått som på räls för mig, tursamma händelser har avlöst varandra men de få gånger det faktiskt har gått åt helvete för mig har varit de gånger jag försökt att tillfredsställa andra. De gånger jag inte riktigt känt för att göra något men jag har gjort det för att jag vill vara mina vänner till lags. Inget fel med detta och jag vill fortsätta ställa upp för mina vänner, jag kommer alltid att finnas för mina äkta vänner. Alltid.

Men något som är otroligt jobbigt är att det i slutändan slutar med att det är jag som lider. Tidigare har jag skjutsat folk hit och dit, aldrig tagit betalt, men ställt upp för dem i utbyte mot deras fantastiska vänskap. Jag vet att vänskap inte kan mätas i pengar men bensin kostar. Det kostar också att laga bilen och jag vet att bilen kommer att gå sönder då och då, men när rutan på passagerarsidan lossnar på grund av att fästena gått av, då beror det inte på mig som förare. Jag som bett mina vänner flera gånger, snälla smäll inte i dörren, det är inte er bil. Men inte för inte så finns det gånger jag smäller i min egna dörr, men det är en smäll jag får ta när jag har sönder saker i min bil. Men jag får också ta den ekonomiska smällen när ni har sönder saker i min bil.

Ikväll kände jag först bara för att ha en lugn kväll, en hemmakväll med lite ströpackande men en vän behövde skjuts och självklart ställde jag upp, denne ska dessutom hjälpa mig flytta på lördag så det kändes som att skjutsen kunde vara en form av ett tack till honom. Jag går ut, startar bilen, åker ned på statoil och tankar, går in och betalar och går ut för att köra iväg men bilen är död. Halvt död iallafall, för lite ström och jag hade inga pengar på telefonen för jag hade bestämt mig att inte fylla på förrän min gratis sms period faktiskt var slut. Där står jag, med mina desperata sms att människor ska ringa upp mig och min vän står på Mariehem i väntan på mig. Denne gång blev det ingen skjuts och bilen står ännu kvar nere på statoil då jag inte fick igång den ens med putthjälp. Jag hoppas på att få starthjälp av en vän men får jag inte det vet jag inte vad jag ska göra.

I alla fall, det som slog mig, detta hade aldrig hänt om jag hade gjort som min magkänsla var från början, att tacka nej. Jag är bara människa, jag får säga nej ibland. Men jag som person är en sådan som gör allt för mina vänner i den mån möjliga även om det innebär att jag får offra saker för mina vänner. Jag offrar mer än gärna saker för mina vänner för jag värderar mina nära vänskaper så pass högt att det är värt det. Men jag tycker inte om att jag blir straffad för det. Det är orättvist.

Jag älskar mina vänner och vill alltid finnas där, så för i helvete Gud, låt mig finnas där då!

För var dag som går finner jag fler och fler frågor, jag finner fler och fler svar. Det största misstaget med det hela är att varje svar jag finner, varje fråga jag ställer, ökar missnöjet jag har över mig själv som person. För varje diskussion jag tar kommer saker upp som jag vet om finns där men som jag stoppar undan för jag vill inte att de påverkar den människan jag är för stunden. I slutändan är det ensamheten som har format mig så sakerna är viktiga men för stunden vill jag bara vara. Utan att behöva tänka. Jag tänker för mycket.

Rätt sagt, rakt i smeten eller hur fan man uttrycker det..

en underbar kväll kan sammanfatta kvällen men en del tvivel kvarstår.. som alltid..

Men jag lever ett underbart liv iallafall!

På måndag får jag träffa kissekatt :D

Trots att tentan närmar sig, det är bara drygt 3 timmar kvar, och jag har pluggat alldeles för lite sitter jag här med ett leende på läpparna. Ett leende jag faktiskt inte riktigt kan förklara, eller jo det kan jag, till viss del. Men ett leende som faktiskt vägrar ge med sig och jag njuter av det. För jag är faktiskt lycklig, trots lite virrvarr i min tillvaro och trots att otroligt många mindre bra saker händer så sitter jag ändå här. Jag är inte stressad över tentan, jag tar det med ro om jag får en omtenta, jag blir inte en sämre människa för det. Det har blivit väldigt många sena nätter nu men jag trivs med det, sällskapet är underbart och jag är avslappnad. Jag är mig själv, och det känns det som att det är länge sen jag kunde vara. Det är inte direkt så att jag inte varit mig själv, men jag har varit spänd, lättretlig och inte alls så glad som jag brukar vara (tycker jag). Men nu, ja nu leker livet :)

Precis som du skrev så kan inget som redan är sagt bli osagt.. Den värsta chocken, eller chock är fel ord men jag använder det iallafall, har lagt sig.. Jag har fått gråta några tårar och tänk dumma tankar.. I slutändan ledde det dock till att trots att det sårar mig att veta att jag var ett socialt projekt är jag ändå väldigt glad och lycklig över att du valde mig. Utan ditt projekt och utan att du varit den du är mot mig hade jag inte stått där jag står idag. Min mor hade aldrig fått se mig så här lycklig på väldigt länge om det inte varit för dig. det betyder mycket för mig att min omgivning mår bra och även om det gjorde ont och sårade mig så var det bara en första reaktion av vad du sa.. Innan det fick en djupare mening i mitt huvud. Jag hoppas du vet vännen att jag inte vill mista dig nu, inte förr och aldrig någonsin. Om du inte vet det så tänker jag säga det till dig nästa gång vi ses. Jag älskar dig vännen, och jag vill aldrig mista dig.

Å bara så du vet så har jag plockat fram fläskfilén! :)

det känns bra att du ville vara ärlig och trots att du antagligen visste hur jag skulle reagera så berättade du. Det är något jag inte vågar göra som du kanske märkte. Det känns bra att du vågade. Men sanningen gör ont, gjorde ont och jag behöver tid för att smälta allt. Det pågår så mycket inne i mitt huvud som du bara vet en liten del av och jag är förvirrad. Ikväll i bilen var jag nära på att börja gråta. Ditt lilla sociala projekt ledde till en underbar vänskap, en vänskap jag verkligen värdesätter. Du är en person jag värdesätter. Jag älskar dig vännen. Men det sårade mig att veta att jag från början var ett socialt projekt, även de övriga sakerna du berättade gjorde ont. Jag vet att det inte var menat från dig att göra ont men det är som sagt så mycket som pågår i mitt huvud, jag skulle vilja va helt ärlig. Bara spotta ut allt som jag känner för, sen bli tvångsomhållen och få gråta ut som den lilla tös jag faktiskt är. Men jag vill så mycket här i världen..

Å idag har jag packat de allra sista jag kan packa, resten kommer jag att behöva under tiden ja bor kvar här. trist faktiskt, älskar att packa och pyssla omkring. Igår kväll målade/ritade jag tom :O de blev en liten tribal för axel/arm samt en liten men långt ifrån färdig fot-tatuering.

Idag har jag inte gjort mkt men nu kl 17 ska jag tvätta, å mellan varven så ska jag städa och hinna ta mig en dusch. Läste att de e bra å förbereda huden innan man solar. Sen ska jag gå iväg och sola en stund :) å efter det ska jag ta mig en lååååång härlig dusch innan jag ska krypa ned i en nybäddad och nyvädrad säng och läsa/sova tidigt :)

Imorgon är det dugga och ja imorgon ska jag ta itag med flera olika saker. Skolan, viktnedgången och min hälsa på olika sätt. Men det ska nog gå det också :)

over and out.

Jag måste vara gravid eller i något annat hormonpåverkande tillstånd. Mitt humör går upp och ned, för några timmar sen var jag så less och deprimerad så jag ville mest bara spy på allt, tyckte att jag bråkade med alla. Nu är jag glad, och alldeles sprallig :)

Idag har jag rensat ur totalt fem bokhyllor (och tro mig, det är dörrar som döljer hyllorna och då blire MYCKET grejor :D) och paketerat dem i flyttlådor, märkt dem samt sorterat bort skräpet. Har fyllt två flyttlådor till max medan badrumslådan är ungefär halv och prydnadslådan ännu mindre då jag lämnar lite framme så det inte ser så tomt ut i lgh.. Jag vet att det är mer än en månad kvar tills jag flyttar, men pysslar jag på med det här nu medan jag fortfarande är skolless så kanske jag får tillbaka intresset för skolan senare å då kan jag ägna all tid ja känner för till det utan att veta att jag måste packa ihop hemma. Har cirkus tre papperspåsar med bara papper och tidningar som ska slängas samt tre ica kassar med skräp som ska slängas. Har monterat isär "sängbordet" och pysslat på lite mer. Det som är kvar nu är typ garderoben, köket (längtar faktiskt:D har sparat tre kartonger till köket:D) samt klädkammaren.. den längtar jag inte till... samt sådant som sitter på väggarna och i taken :) Men det känns onödigt med en styrka på 7-9 killar som flyttgubbar, när jag kommer ha typ 10 lådor. Dock ska ju sängen och alla möbler bäras, så ni kommer behövas, så tro inte att ni slipper undan ;) Däremot kommer det gå relativt fort och smärtfritt vilket betyder att ni kan dricka mer öl fortare åsså drar vi en fest och krogen sen :D

Ikväll blire lugnt, finns som chaufför om jag behövs men annars ska jag faktiskt bara mysa med mina katter (för länge sen jag hade en hemmakväll med dem) framför två filmer, lite snacks (har än så länge ätit cirka 800 kcal i dag så jag har lite å ta igen på kvällsfikat) glömde bort mellanmålen när jag pysslade på med lådorna :D och en tidig kväll för imorgon ska jag städa köket samt plugga inför tentan :) Å kanske sola lite också.. (A)

Just det, hittelön när ja städa på 134,50 också.. Solariumet nästa :D

over and out.

Idag fick jag nog, och ändock har jag dåligt samvete. Jag förstår mig inte på mig själv ibland. Jag blir så irriterad på folk som hela tiden tar mig för givet. Jag har spottat ut pengar på bensin hit och dit men känner faktiskt inte att jag längre får tillbaka något för det. Som idag, jag poängterar tydligt när du ber om skjuts att nej jag har ingen bensin och jag tänker inte tanka om det inte är så att folk som jag lovat köra ikväll behöver mig. De betalar dessutom för sig så om jag då tankar bilen så går jag plus minus noll. Ändock lämnar du sakerna kvar i bilen, uppehåller dig så att du blir sen till din aktivitet och då säger visst skjutsar du mig? en sväng förbi min lägenhet och sen dit? Jag sa klart och tydligt i bilen att nej jag skjutsar dig inte. Ändå lämnar du kvar sakerna och tar för givet att jag skulle skjutsa dig? Idag satte jag ned foten. Jag sa nej, du fick hämta dina saker och sen får du lösa färden själv. Hade varit något helt annat om jag inte kände mig tagen för givet. Jag vet inte, men något har hänt mellan oss. Vår vänskap är inte som förr, jag vet att du fortfarande finns där när jag behöver prata och jag finns när du behöver prata, men jag tycker inte om känslan jag får ibland. Jag finns här, men det går inte längre att spela på mitt dåliga samvete. Sorry grabben. Jag kanske borde ha satt ned foten någon gång då du faktiskt inte hade bråttom till något ställe. Men det känns ändå som att det här är det smidigaste sättet att lära dig att jag inte går att ta för givet längre. Nix pix.

Så nu tänker jag fan inte ha dåligt samvete heller, men en sak är jag glad över iallafall. det är jag som har bil och är därför inte beroende av att någon annan skjutsar mig hit och dit.  Men självklart finns det människor jag är beroende av och jag skulle inte klara av att stå upp om det inte vore för mina vänner. Men ibland behöver även jag sätta ned foten.

Over and out.

14 (13,5) veckor till den 1 Juni. 8 kg skall bort. Hur? Lågt kaloriintag och effektiv träning.

Bloggen kommer vara den som berättar hur det går, när det känns bra, när det känns tungt och vad som händer och sker. Idag har jag åkt upp till Umeå efter en intensiv men helt awesome helg i Hammerdal. :)

Maten idag är inte den bästa men ligger dock på relativt lågt kaloriintag:

Frukost: Tre mackor samt ett glas mjölk
Lunch: Rostbiff
Middag: Tortillas

:) Imorgon kör jag igång stenhårt, eller jag hoppas på det, min rygg kajkade på grund av skoteråkning i helgen, men jag hoppas på att kunna köra ett pilatespass samt kondition imorgon :) Men vi får se. Men -8 kg till 1 Juni skall det blir. På tre månader, måste alltså gå ned 2,7 kg i månaden. Men det ska gå :)

Har tappat lusten att vräka ur mig mitt dagliga liv här på bloggen. Att blotta mig. Jag gillar det inte längre. Förut trivdes jag i sättet att skapa uppmärksamhet, jag trivdes med att vara en attention whore. Men nu känner jag efter, är mer mogen och jag trivs inte så längre. jag trivs inte med människan jag är eller vad jag är påväg att bli. Alla de fel och misstag som sker i mitt liv kan jag härleda till mig själv. Det är jävligt jobbigt att stå här ensam och inse att jag står här ensam på grund av mig själv. På grund av vad jag har sagt och gjort mot mina älskade vänner. Framförallt för vad jag har gjort mot mig själv.

Hur kunde jag låta det gå såhär långt? Från den vuxna, nöjda människan, med mål och ambitiösa ideer. Till en liten attention whore som grinar illa åt varje ansträngning, och kastar skit över mina vänner? HUR?!

Det här med blogg ger jag nog upp, alternativt lösenordeskyddar den så enbart jag själv kan läsa den, för det är ack så mkt lättare att leva efter att man ventilerat sig.

Förlåt mig men nu tänker jag stänga in mig själv. Jag ska göra det jag uppmanat er alla till. Rannsaka mig själv innan jag dömer någon annan.