Jag har stora svårigheter att få mitt liv att gå ihop just nu.
Inatt bröt jag ihop, värre än någonsin tidigare. Jag vet verkligen
inte vad jag ska göra...

Jag har stora svårigheter att få mitt liv att gå ihop just nu.
Inatt bröt jag ihop, värre än någonsin tidigare. Jag vet verkligen
inte vad jag ska göra...

Men helt ärligt har jag rätt stora problem själv, så jag orkar seriöst inte bry mig hårdare.
Mitt knä är i vägen, jag har så allvarliga smärtor stundvis att jag gråter mig till sömns. Men
jag vill inte vara handikappad, vill inte vara störd, efterbliven, annorlunda på negativt sätt.
JAG VILL INTE.

Kan verkligen inte inse varför detta med knäet får mig så jävulskt negativ mot livet, mot skolan.
Vill inte bo i Umeå, vill bo hemma. Med Marita, mamma å mina andra goa vänner där hemma.
Jag saknar er. Visst saknar jag människorna i Umeå också. Men jag saknar min familj. Min familj.
Mitt blod. Mitt. Min. Bara alldeles egna mitt.

Nä. Jag vill inget just nu.

Det här känns nästan som ett bloggkrig eftersom du väljer att skriva på din blogg istället för att prata med mig. Men eftersom du har valt att uttrycka dig på din blogg så tänker jag svara på ditt inlägg genom min blogg. På så vis får jag med allt och du kanske känner dig lite mindre förtvivlad och sviken, vem vet?

För det första var vår vänskap aldrig ett spel för mig. Jag var din vän, jag är din vän men förutsättningarna har förändrats. Jag ville ha dig, det har jag aldrig nekat, jag sa ej heller aldrig att jag inte ville ha dig. Nu i efterhand är jag glad att inget skedde i vår vänskap för det hade gjort det här "bloggkriget" än jobbigare men det kunde jag inte se/veta detta under tiden jag faktiskt var kär i dig.

Du tror inte att jag värdesätter dig? Tror du att jag har slutat brytt mig om dig enbart för att känslorna i mitt hjärta är förändrade? Jag är inte kär i dig längre Daniel men jag älskar dig som vän. Det har jag alltid gjort oavsett vilka andra känslor som har funnits där i bakgrunden. För det är just där jag stoppade mina känslor för dig, i bakgrunden, långt bak i huvudet för jag ville verkligen inte att de skulle påverka vår fina vänskap. Jag ville inte att något så idiotiskt som att jag föll offer för kärleken i en av mina bästa vänners bästa vänner, någon som för mig var helt oeuppnåelig, att det skulle påverka den fina vänskapen vi faktiskt hade.

Ja du hade fel, för du har tydligen verkligen inte sett alla dessa små hintar som ändå har funnits där, alla hintar som faktiskt starkt har avslöjat att jag i vintras/början av våren fortfarande hade starka känslor för dig. Det som nu har hänt oss började ske redan i våras, det är inget som har hänt över sommaren. Du minns väl bråket vi hade på parkeringen, precis innan vi skulle åka?

Jag vet inte vem du längre kan vända dig till, du kan fortfarande lita på mig men jag förstår också om du inte vill öppna dig för mig längre. Men jag är fortfarande din vän, även om du inte klarar av att vara min längre. Jag vill fortfarande se på film mitt i natten, jag vill hitta på dumma och konstiga äventyr, men jag har insett under sommaren att vår vänskap blev väldigt påverkad av mina känslor som jag hade för dig. Även fast jag försökte förhindra detta.

Det som gör nu att jag "väljer" att ta avstånd i vår relation är mycket för att det känns som att vi har växt ifrån varandra under sommaren, och du skriver "Du säger att vår relation inte varit en bluff trots att du inte klarar av att acceptera mina egenheter, bara för att du BARA vill vara vänner." Nej jag klarar inte av alla dina egenheter det gör jag inte, det har jag inte gjort från första början men jag stod ut då, nu har jag varit ifrån ett tag och då ser jag dem igen. Ingen människa är perfekt, varken du eller jag. Det jag försöker få fram är att människor förändras Daniel, vissa växer ihop och vissa växer ifrån varandra. Min fråga är om du vill försöka växa med mig som vän?

Mina känslor för dig har alltid varit äkta, vänskapliga som kärleksfyllda. Ingenting var för mig en bluff.

Om du väljer att försöka växa med mig som vän så måste båda (det är aldrig ens fel att två träter) acceptera varandras egenheter men samtidigt också tänka på vad som stör den andre och på så sätt tänka sig för innan man gör det. Man behöver inte säga och göra allt bara för att man alltid har gjort och sagt allt. Jag har länge gått på nålar kring dig, ända sen i våras har jag valt mina ord noga för att du har inte varit som du en gång var. Jag har också förändrats, jag har växt. Jag är inte en dum förälskad tonåring som jag var tidigare i år. Jag är snart 20, full av livsglädje och vill leva livet, gärna med mina vänner, där räknar jag in dig.

Nu har jag försökt uttrycka mig lite grann iallafall, jag vet att jag lämnar många frågetecken och många oavslutade kapitel. Men jag hoppas att du får lite mera sinnesro nu vännen. Jag älskar dig fortfarande som min vän, men förutsättningarna för vår vänskap har förändrats, den kommer aldrig bli som förr och vi har som människor förändrats. Men mina vänskapliga känslor för dig står fast, jag älskar dig Daniel, som min vän.

Jag saknar dig Daniel, jag saknar oss, jag saknar de långa stunderna framför xboxet, left4dead och alla andra "värdelösa" spel. Jag vet inte heller hur vi ska reparera eller om vi ens borde reparera de sprickor som nu finns i vår vänskap men jag kan inte styra över att jag ej längre är kär i dig.

2010 har varit ett helt underbart år för mig.
Jag lever, jag är lycklig och det mesta har ordnat sig för mig.
Visst har jag en del förluster även jag men jag tänker inte
sluta leva för det.

Nästa vecka slutar ja jobba, det är dags att säga hej då
till jämtland och lämna det för umeå. det är med en stor
bävan jag gör det. sommaren 2010 har varit underbar.
helt jävla fucking underbar!

Något har hänt mellan oss och jag vill påstå att jag gillar det överhuvudtaget inte. Jag saknar våra gemensamma skratt och den trygghet jag kände i dig, jag saknar att vara avslappnad och inte behöva känna att jag behöver försvara mig i din närhet. Jag kunde vara mig själv, jag behöver inte oroa mig för vilket humör jag var på jag var ändå alltid välkommen hos dig. Jag saknar dig.

Jag vet inte vad som har hänt, kanske har jag förändrats, kanske har du förändrats det enda jag vet är när det hände. Jag tycker inte om det, jag gillar det inte men jag vet inte vad jag kan göra för att få det att bli som förr?

Om du vet vännen, snälla berätta då det för mig.

Japp, dags att ta nya tag här i livet. Nog med dysterhet och crap. livet kommer inte alltid vara en solskenshistoria, men thats life :) och som många säger lifes a bitch :P

Aja, idag ska jag iväg och träna sen blire film med bra sällskap :) Imorgon blire beach kl 10 (andreas lurade iväg mig:P) och det blir nog också första dagen av något annat.. :P Hehe, ska inte säga ngt förrän jag faktiskt börjat men jag planerar att ta nya tag. ska även börja plugga till omtentan i statistiken, oroar mig lite men inte så mkt att det skadar mig.

Aja, ha de mysigt gott folk :)

Världen kan allmänt skita ned sig just nu.

På senare tid eller ja iallafall de senaste dagarna har jag varit glad och sprallig, kanske lite trött stundvis men ändock glad. Några har frågat varför men jag har som inte kunnat svara på den frågan - jag har varit glad helt enkelt. Tills idag.

Jag tog på mig att hjälpa medmänniskorna på e-puben både nu på eftermiddagen och ikväll eftersom de är kort om folk. Jag ställer upp för andra helt enkelt. Eftermiddagspasset slutade med att mina solglasögon, som jag är väldigt beroende utav då jag är rätt ljuskänslig, var borta. Fanns ingenstans att hitta. Om inte de kommer fram ikväll kommer jag bli riktigt less. Dåliga saker kan väl hända, det gör inte så mycket men de händer alltid i samband med att jag försöker ställa upp och vara andra till lags.

Nej, ska sluta ställa upp. Det är då saker går dåligt. Nej, jag har inte tappat tron till folket, det är inte folket som är emot mig, det är världen.

När jag läser vad som händer runt om i världen eller när jag får höra de dåliga nyheterna om mina vänners liv så känns mina problem så meningslösa. Inte värda att berätta om eller att må dåligt över. Men det är de visst, jag mår dåligt över det hemska som händer i min närhet. Jag mår dåligt å mina vänners vägnar när det inte alls funkar som det borde i deras liv. Jag mår dåligt när saker inte funkar som det borde i mitt liv. Jag har länge nu haft tur och verkligen känt det, men nu har den tagit slut. Jag är inte så egoistisk att jag önskar mig enbart tur här i livet, det finns dem som behöver den mer än vad jag gör. Men för mina vänners skull vill jag att de dåliga sakerna inte alltid avlöses av ännu sämre saker. Jag vill inte vara den som tynger ned er eller hindrar er ifrån att leva ert liv. Men jag kan inte dölja mina känslor längre. Jag mår riktigt psykiskt dåligt stundvis. Det enda jag vill är att dra täcket över huvudet och låsa in mig i mitt förråd och bara sitta där. Men trots att jag har en stark vilja att försvinna så finns jag ändå kvar här. Jag har allt för många i min närhet som jag vägrar svika. Men just nu känns det som att i min vägran att svika er så sviker jag mig själv tiofaldt. I slutändan drabbar detta mig hårdast eftersom jag kommer må dåligt för att jag inte gör allt i min väg för er skull, och jag kommer må ännu dåligare för att jag faktiskt psykiskt mår dåligt. Men det drabbar även er. Så jag säger redan nu förlåt mina vänner.

Jag tillhör tydligen dessa somliga. På sistone har det gått som på räls för mig, tursamma händelser har avlöst varandra men de få gånger det faktiskt har gått åt helvete för mig har varit de gånger jag försökt att tillfredsställa andra. De gånger jag inte riktigt känt för att göra något men jag har gjort det för att jag vill vara mina vänner till lags. Inget fel med detta och jag vill fortsätta ställa upp för mina vänner, jag kommer alltid att finnas för mina äkta vänner. Alltid.

Men något som är otroligt jobbigt är att det i slutändan slutar med att det är jag som lider. Tidigare har jag skjutsat folk hit och dit, aldrig tagit betalt, men ställt upp för dem i utbyte mot deras fantastiska vänskap. Jag vet att vänskap inte kan mätas i pengar men bensin kostar. Det kostar också att laga bilen och jag vet att bilen kommer att gå sönder då och då, men när rutan på passagerarsidan lossnar på grund av att fästena gått av, då beror det inte på mig som förare. Jag som bett mina vänner flera gånger, snälla smäll inte i dörren, det är inte er bil. Men inte för inte så finns det gånger jag smäller i min egna dörr, men det är en smäll jag får ta när jag har sönder saker i min bil. Men jag får också ta den ekonomiska smällen när ni har sönder saker i min bil.

Ikväll kände jag först bara för att ha en lugn kväll, en hemmakväll med lite ströpackande men en vän behövde skjuts och självklart ställde jag upp, denne ska dessutom hjälpa mig flytta på lördag så det kändes som att skjutsen kunde vara en form av ett tack till honom. Jag går ut, startar bilen, åker ned på statoil och tankar, går in och betalar och går ut för att köra iväg men bilen är död. Halvt död iallafall, för lite ström och jag hade inga pengar på telefonen för jag hade bestämt mig att inte fylla på förrän min gratis sms period faktiskt var slut. Där står jag, med mina desperata sms att människor ska ringa upp mig och min vän står på Mariehem i väntan på mig. Denne gång blev det ingen skjuts och bilen står ännu kvar nere på statoil då jag inte fick igång den ens med putthjälp. Jag hoppas på att få starthjälp av en vän men får jag inte det vet jag inte vad jag ska göra.

I alla fall, det som slog mig, detta hade aldrig hänt om jag hade gjort som min magkänsla var från början, att tacka nej. Jag är bara människa, jag får säga nej ibland. Men jag som person är en sådan som gör allt för mina vänner i den mån möjliga även om det innebär att jag får offra saker för mina vänner. Jag offrar mer än gärna saker för mina vänner för jag värderar mina nära vänskaper så pass högt att det är värt det. Men jag tycker inte om att jag blir straffad för det. Det är orättvist.

Jag älskar mina vänner och vill alltid finnas där, så för i helvete Gud, låt mig finnas där då!

För var dag som går finner jag fler och fler frågor, jag finner fler och fler svar. Det största misstaget med det hela är att varje svar jag finner, varje fråga jag ställer, ökar missnöjet jag har över mig själv som person. För varje diskussion jag tar kommer saker upp som jag vet om finns där men som jag stoppar undan för jag vill inte att de påverkar den människan jag är för stunden. I slutändan är det ensamheten som har format mig så sakerna är viktiga men för stunden vill jag bara vara. Utan att behöva tänka. Jag tänker för mycket.