Somliga straffar Gud direkt..
Jag tillhör tydligen dessa somliga. På sistone har det gått som på räls för mig, tursamma händelser har avlöst varandra men de få gånger det faktiskt har gått åt helvete för mig har varit de gånger jag försökt att tillfredsställa andra. De gånger jag inte riktigt känt för att göra något men jag har gjort det för att jag vill vara mina vänner till lags. Inget fel med detta och jag vill fortsätta ställa upp för mina vänner, jag kommer alltid att finnas för mina äkta vänner. Alltid.
Men något som är otroligt jobbigt är att det i slutändan slutar med att det är jag som lider. Tidigare har jag skjutsat folk hit och dit, aldrig tagit betalt, men ställt upp för dem i utbyte mot deras fantastiska vänskap. Jag vet att vänskap inte kan mätas i pengar men bensin kostar. Det kostar också att laga bilen och jag vet att bilen kommer att gå sönder då och då, men när rutan på passagerarsidan lossnar på grund av att fästena gått av, då beror det inte på mig som förare. Jag som bett mina vänner flera gånger, snälla smäll inte i dörren, det är inte er bil. Men inte för inte så finns det gånger jag smäller i min egna dörr, men det är en smäll jag får ta när jag har sönder saker i min bil. Men jag får också ta den ekonomiska smällen när ni har sönder saker i min bil.
Ikväll kände jag först bara för att ha en lugn kväll, en hemmakväll med lite ströpackande men en vän behövde skjuts och självklart ställde jag upp, denne ska dessutom hjälpa mig flytta på lördag så det kändes som att skjutsen kunde vara en form av ett tack till honom. Jag går ut, startar bilen, åker ned på statoil och tankar, går in och betalar och går ut för att köra iväg men bilen är död. Halvt död iallafall, för lite ström och jag hade inga pengar på telefonen för jag hade bestämt mig att inte fylla på förrän min gratis sms period faktiskt var slut. Där står jag, med mina desperata sms att människor ska ringa upp mig och min vän står på Mariehem i väntan på mig. Denne gång blev det ingen skjuts och bilen står ännu kvar nere på statoil då jag inte fick igång den ens med putthjälp. Jag hoppas på att få starthjälp av en vän men får jag inte det vet jag inte vad jag ska göra.
I alla fall, det som slog mig, detta hade aldrig hänt om jag hade gjort som min magkänsla var från början, att tacka nej. Jag är bara människa, jag får säga nej ibland. Men jag som person är en sådan som gör allt för mina vänner i den mån möjliga även om det innebär att jag får offra saker för mina vänner. Jag offrar mer än gärna saker för mina vänner för jag värderar mina nära vänskaper så pass högt att det är värt det. Men jag tycker inte om att jag blir straffad för det. Det är orättvist.
Jag älskar mina vänner och vill alltid finnas där, så för i helvete Gud, låt mig finnas där då!
Men något som är otroligt jobbigt är att det i slutändan slutar med att det är jag som lider. Tidigare har jag skjutsat folk hit och dit, aldrig tagit betalt, men ställt upp för dem i utbyte mot deras fantastiska vänskap. Jag vet att vänskap inte kan mätas i pengar men bensin kostar. Det kostar också att laga bilen och jag vet att bilen kommer att gå sönder då och då, men när rutan på passagerarsidan lossnar på grund av att fästena gått av, då beror det inte på mig som förare. Jag som bett mina vänner flera gånger, snälla smäll inte i dörren, det är inte er bil. Men inte för inte så finns det gånger jag smäller i min egna dörr, men det är en smäll jag får ta när jag har sönder saker i min bil. Men jag får också ta den ekonomiska smällen när ni har sönder saker i min bil.
Ikväll kände jag först bara för att ha en lugn kväll, en hemmakväll med lite ströpackande men en vän behövde skjuts och självklart ställde jag upp, denne ska dessutom hjälpa mig flytta på lördag så det kändes som att skjutsen kunde vara en form av ett tack till honom. Jag går ut, startar bilen, åker ned på statoil och tankar, går in och betalar och går ut för att köra iväg men bilen är död. Halvt död iallafall, för lite ström och jag hade inga pengar på telefonen för jag hade bestämt mig att inte fylla på förrän min gratis sms period faktiskt var slut. Där står jag, med mina desperata sms att människor ska ringa upp mig och min vän står på Mariehem i väntan på mig. Denne gång blev det ingen skjuts och bilen står ännu kvar nere på statoil då jag inte fick igång den ens med putthjälp. Jag hoppas på att få starthjälp av en vän men får jag inte det vet jag inte vad jag ska göra.
I alla fall, det som slog mig, detta hade aldrig hänt om jag hade gjort som min magkänsla var från början, att tacka nej. Jag är bara människa, jag får säga nej ibland. Men jag som person är en sådan som gör allt för mina vänner i den mån möjliga även om det innebär att jag får offra saker för mina vänner. Jag offrar mer än gärna saker för mina vänner för jag värderar mina nära vänskaper så pass högt att det är värt det. Men jag tycker inte om att jag blir straffad för det. Det är orättvist.
Jag älskar mina vänner och vill alltid finnas där, så för i helvete Gud, låt mig finnas där då!
Kommentarer
Trackback
