Så mkt för Beach 2011 :)
Ska baka chocolate chip cookies med Pernilla snart, ska se film ikväll å ha ngt tilltugg. :P Så mkt för träningen och nyttigheter, tror dock inte att jag inte kan klara det ändå. :)
"Struntade" i datorlektionen idag, har uppgiften på internet och får ladda hem Minitab gratis i 30 dagar, så då gör vi de :) Så vi ska göra uppgifterna här när Pernilla kommer över. Jag vill inte sitta på skolan och gå igenom sånt jag i grunden kan, som jag bara behöver bli påmind om, upprepa lite. :) Så nu får jag baske mig se till att gå igenom det själv :P
Lyssnar på gammal musik, från när jag var 14 och verkligen levde livet. Saknar det livet på något vis. Saker hände hela tiden, jag tillsammans med mina vänner stod i centrum (nej jag är ingen attention-whore) och vi hade jävligt roligt. Inte sant?
Jag saknar hur man smög ut om nätterna och träffade folk som man inte borde träffa, hur Walle dansade med rönnen i fyllan och villan, minns du det Lizette? :P Jag saknar hur jag försökte övertala mamma att jag hade klättrar ut pga att mina vänner stängde in mig i rummet, trots att fotspåren i rabatten pekade in mot huset och jorden fanns på insidan (A) Jag saknar ett bekymmersfritt liv där spontanitetet hade en stor plats, en väldigt stor plats och där jag var den person jag var då och kände mig hemma. Visst var inte livet alltid bekymmersfritt när man tänker efter, men jag skrattade ändå, och mådde delvis bra.
Med tankarna där kan jag börja reflektera över mitt nuvarande liv. Det som jag sitter och gnäller på konstant, men varför gnäller jag egentligen?
För det första så finns det ändå gott om spontanitet i mitt liv, vilhelminatrippen är bara ett bevis. Andra bevis är en plötslig skogspromenad på 3 (!) timmar. Finns betydligt många fler. Jag vill säga att jag har förändrats som människa, att jag blivit bättre på många sätt. Det har jag också. Jag tänker faktiskt lite mer på att jag kan göra saker för att må bättre - och gör dem därefter. När jag var yngre tänkte jag mer på saker jag tyckte var dåliga och där stod jag. Tyckandes att saker var dålig men gjorde inget åt det.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg så börjar jag finna mig själv igen, jag börjar skapa en person jag allt mer trivs i och växer i. En person som axlar vuxenpoäng på rad jämfört med vad 14 åringen gjorde. Men det finns fortfarande fula ovanor kvar hos den nu 19 årige tösen. Jag har fortfarande inte bra hand med pengar, visst jag överlever och kan spara varje månad om jag skulle vilja. Men jag väljer att inte göra det. Det påverkar mig, det gör det, och det är inget heller jag kan stoppa under stolen med. Men jag överlever och det är inte med nöd och näppe så egentligen borde jag inte klaga, jag bara önskade att jag var duktigare med dem. Jag ställer fortfarande till det för mig, vilket jag har gjort i alla tider. Tendensen till att vara en bitch som jag och tjejgänget var (förlåt tjejer men vi var ganska bitchiga, eller inte ens bara ganska bitchiga..) lever vidare inom mig och när jag minst anar det komma hon upp till ytan. Vid de mest olägliga tillfällena. Jag försöker så gott jag kan att begrava henne, och nu måste jag försöka hårdare. Lära mig lita på mina medmänniskor, de har bevisat alldeles för många gånger att jag kan göra det, och likt förbannat halvlitar jag bara på dem. Men jag utvecklas, jag litar mer och mer på människor. Jag blir grinig men i slutändan vet jag ändå att jag kan lita på dem. Jag vet att jag kan det men jag gör det inte. Det är nog här gammal historia kommer in, den enda människa jag litade på fullt svek mig. Men det är historia och inget jag borde älta. Som en god vän sa till mig igår "kanske dags att släppa taget?" vilket var precis det jag är tvungen att göra.
Jag kan inte sitta här och älta bort mitt liv. Jag är 19 år gammal (datorn ville skriva 18 eller 10 :P) och jag har hela livet framför mig. Jag studerar andra terminen på civilekonomprogrammet på Handelshögskolan i Umeå. Bara det borde vara en bragd, jag klarade första terminen, tillsammans med Pernilla, utan en enda omtenta! Det är en bragd. Jag vet att de flesta som känner mig sen jag var yngre tycker "men hon har alltid varit duktig i skolan bla bla". Jag har kanske inte alltid behövt kämpa som många andra för att få mina betyg men jag har alltid haft viljan att visa fram fötterna på skolan, tills för några år sedan. Nu börjar den komma tillbaka lite grann och det är jätteskönt att känna den igen. Så för mig är det en bragd att det inte blev ngn omtenta, vi var väldigt oroliga där ett tag. Jag har lyckats helt enkelt :)
Jag finner mig mer och mer i min situation, jag trivs mer och mer på skolan även om en flytt ligger och gnager i mitt bakhuvud. Det finns så mkt mer än Umeå som jag vill se och uppleva! Men det kanske jag kan göra efter att jag gått ut skolan och tagit examen :) Eller det kommer jag göra, samt att jag har ju somrarna också :) Fast till sommaren blir det nog "bara" någon roadtrip hit eller dit, har fått heltidsjobb samt ett litet extraknäck som kommer att sitta bra i kassan.
Nä, jag känner att 2010 kommer att bli bättre, det började dåligt, blev ännu sämre, men nu ska det fan vända. Jag ska se till att vara mig själv, plocka bort de mindre positiva egenskaperna som jag mår dåligt av, gå ned i vikt som också gör att jag mår dåligt samt överleva de hinder som kommer att komma i min väg.
Tillsammans med mig själv, mina vänner och en sjujävla vilja ska jag göra 2010 till det bästa året på länge :) kanske till och med någonsin?
Over and out.
"Struntade" i datorlektionen idag, har uppgiften på internet och får ladda hem Minitab gratis i 30 dagar, så då gör vi de :) Så vi ska göra uppgifterna här när Pernilla kommer över. Jag vill inte sitta på skolan och gå igenom sånt jag i grunden kan, som jag bara behöver bli påmind om, upprepa lite. :) Så nu får jag baske mig se till att gå igenom det själv :P
Lyssnar på gammal musik, från när jag var 14 och verkligen levde livet. Saknar det livet på något vis. Saker hände hela tiden, jag tillsammans med mina vänner stod i centrum (nej jag är ingen attention-whore) och vi hade jävligt roligt. Inte sant?
Jag saknar hur man smög ut om nätterna och träffade folk som man inte borde träffa, hur Walle dansade med rönnen i fyllan och villan, minns du det Lizette? :P Jag saknar hur jag försökte övertala mamma att jag hade klättrar ut pga att mina vänner stängde in mig i rummet, trots att fotspåren i rabatten pekade in mot huset och jorden fanns på insidan (A) Jag saknar ett bekymmersfritt liv där spontanitetet hade en stor plats, en väldigt stor plats och där jag var den person jag var då och kände mig hemma. Visst var inte livet alltid bekymmersfritt när man tänker efter, men jag skrattade ändå, och mådde delvis bra.
Med tankarna där kan jag börja reflektera över mitt nuvarande liv. Det som jag sitter och gnäller på konstant, men varför gnäller jag egentligen?
För det första så finns det ändå gott om spontanitet i mitt liv, vilhelminatrippen är bara ett bevis. Andra bevis är en plötslig skogspromenad på 3 (!) timmar. Finns betydligt många fler. Jag vill säga att jag har förändrats som människa, att jag blivit bättre på många sätt. Det har jag också. Jag tänker faktiskt lite mer på att jag kan göra saker för att må bättre - och gör dem därefter. När jag var yngre tänkte jag mer på saker jag tyckte var dåliga och där stod jag. Tyckandes att saker var dålig men gjorde inget åt det.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg så börjar jag finna mig själv igen, jag börjar skapa en person jag allt mer trivs i och växer i. En person som axlar vuxenpoäng på rad jämfört med vad 14 åringen gjorde. Men det finns fortfarande fula ovanor kvar hos den nu 19 årige tösen. Jag har fortfarande inte bra hand med pengar, visst jag överlever och kan spara varje månad om jag skulle vilja. Men jag väljer att inte göra det. Det påverkar mig, det gör det, och det är inget heller jag kan stoppa under stolen med. Men jag överlever och det är inte med nöd och näppe så egentligen borde jag inte klaga, jag bara önskade att jag var duktigare med dem. Jag ställer fortfarande till det för mig, vilket jag har gjort i alla tider. Tendensen till att vara en bitch som jag och tjejgänget var (förlåt tjejer men vi var ganska bitchiga, eller inte ens bara ganska bitchiga..) lever vidare inom mig och när jag minst anar det komma hon upp till ytan. Vid de mest olägliga tillfällena. Jag försöker så gott jag kan att begrava henne, och nu måste jag försöka hårdare. Lära mig lita på mina medmänniskor, de har bevisat alldeles för många gånger att jag kan göra det, och likt förbannat halvlitar jag bara på dem. Men jag utvecklas, jag litar mer och mer på människor. Jag blir grinig men i slutändan vet jag ändå att jag kan lita på dem. Jag vet att jag kan det men jag gör det inte. Det är nog här gammal historia kommer in, den enda människa jag litade på fullt svek mig. Men det är historia och inget jag borde älta. Som en god vän sa till mig igår "kanske dags att släppa taget?" vilket var precis det jag är tvungen att göra.
Jag kan inte sitta här och älta bort mitt liv. Jag är 19 år gammal (datorn ville skriva 18 eller 10 :P) och jag har hela livet framför mig. Jag studerar andra terminen på civilekonomprogrammet på Handelshögskolan i Umeå. Bara det borde vara en bragd, jag klarade första terminen, tillsammans med Pernilla, utan en enda omtenta! Det är en bragd. Jag vet att de flesta som känner mig sen jag var yngre tycker "men hon har alltid varit duktig i skolan bla bla". Jag har kanske inte alltid behövt kämpa som många andra för att få mina betyg men jag har alltid haft viljan att visa fram fötterna på skolan, tills för några år sedan. Nu börjar den komma tillbaka lite grann och det är jätteskönt att känna den igen. Så för mig är det en bragd att det inte blev ngn omtenta, vi var väldigt oroliga där ett tag. Jag har lyckats helt enkelt :)
Jag finner mig mer och mer i min situation, jag trivs mer och mer på skolan även om en flytt ligger och gnager i mitt bakhuvud. Det finns så mkt mer än Umeå som jag vill se och uppleva! Men det kanske jag kan göra efter att jag gått ut skolan och tagit examen :) Eller det kommer jag göra, samt att jag har ju somrarna också :) Fast till sommaren blir det nog "bara" någon roadtrip hit eller dit, har fått heltidsjobb samt ett litet extraknäck som kommer att sitta bra i kassan.
Nä, jag känner att 2010 kommer att bli bättre, det började dåligt, blev ännu sämre, men nu ska det fan vända. Jag ska se till att vara mig själv, plocka bort de mindre positiva egenskaperna som jag mår dåligt av, gå ned i vikt som också gör att jag mår dåligt samt överleva de hinder som kommer att komma i min väg.
Tillsammans med mig själv, mina vänner och en sjujävla vilja ska jag göra 2010 till det bästa året på länge :) kanske till och med någonsin?
Over and out.
Kommentarer
Trackback
