Ensam.
Jag sitter och skriver det här på open office eftersom jag för tillfället inte är uppkopplad mot internet. Behöver få skriva av mig och berätta vad som händer med mig, trots att Ni som läser bloggen inte finns nära till hands. Jag känner mig sviken så otroligt mycket av en nära vän. En som hjälpt mig upp på benen flertalet gånger, hjälpt mig se det positiva i situationer och en vän jag absolut inte skulle klara av att mista. En vän jag älskar och är stolt över att få säga är min vän. Denna vän har nu svikit mig. Eller det hände inte nu men jag fick reda på det nu. Jag kan inte hata den. Den betyder för mycket för mig. Men att predika A och göra B, sen säga att B är fel men ändock göra B. Vad ska jag då tro om dig? Jag vet inte längre vännen. Jag känner mig sviken från flera håll. Det känns inte bra längre. Inte alls. Vad känner jag och vad ska jag göra?
Jag kan inte låta det bara gå förbi obekymrat. Jag bryr mig inte om själva händelsen, det är inget som har något med mig att göra. Men att inte leva som man lär. Och av alla människor, av alla jag litade på, så är Du den jag inte trodde skulle kunna göra så här emot mig.. Jag kan inte vara så arg som jag kanske borde vara, eftersom jag har gjort exakt samma sak emot dig. Jag rättfärdigar inte vad jag har gjort. Men jag trodde inte detta om dig. Jag som person är en person som inte alltid berättar hela sanningen, jag håller saker som jag tror kan skada mig för mig själv. Men jag trodde inte att du skulle hålla något sådant ifrån mig. Inte när du har använt det argumentet för att få mig att lita på dig. Aldrig.
Till syvendes och sist så vet jag att även om detta ärrade mig och vår vänskap så älskar jag dig vännen. Oavsett. Men jag kan inte vara samma vän till dig nu. Jag kan inte lita på dig på samma sätt även om jag vill och borde. Jag behöver dig.
Jag känner mig överkörd. Körd. Utelämnad. Ensam.
