Rannsaka dig själv, innan du dömer andra..

Vi beställde 7 stycken rätter hos Döner Kebab. Varav sex stycken är pizzor och en sallad. Vi åkte ned 7 km för att hämta dessa, hämtade dessa, betalade 385 kronor för dessa 7 rätter. Kommer hem, och tre rätter av sju var rätt. La Gondolan var ätbar och helt rätt ingredienser. Calzonen var rätt ingredienser men osten såg vi inte mycket av. Sedan hade vi beställt en Paradis, vilket är en inbakad pizza med ananas och skinka, min lillebror fick en helt vanlig pizza med ananas och skinka. Jag beställde en Opera, en pizza med ananas, skinka och bananer. Jag fick inga bananer. Daniel beställde en Pizza KEBAB. Det som fanns på pizzan var tomatsås, ost, jalapenos samt rödlök. Alltså ingen kebab, ingen sås. Ingenting var ok. Brorsan beställde en New York. En amerikansk pan-pizza. Fick en vanlig platt med rätt ingredienser. Min mor beställde en amerikansk sallad. Helt rätt ingredienser men osten var inte ok. Fick kanten (där det alltså finns paraffin) samt att det var änden av skinkan. Ok, visst man kan göra misstag, men problemet i sig är inte att de gjorde fel i tillagning, problemet ligger i deras bemötande av oss när vi kom tillbaka.

 Det började först med att jag ringde upp dem och försökte förklara att vi har fått fel. De tog tio minuter för dem i min argumentation att komma fram till att jag skulle få kompensation. Då har de alltså i tio minuter påstått att allt var rätt samt att de diskuterade med varandra på sitt språk vilket jag uppfattade som väldigt otrevligt. Efter tio minuter säger de att vi får nya pizzor eller pengakompensation. Säger INGENTING om att vi behöver ha med oss pizzorna eller liknande. Jag meddelar dem att jag vill inte ha nya pizzor utan jag vill ha pengakompensation och kommer ned till restaurangen om en timme samt att vi äter upp det som går att äta.

 Jag sätter mig och åker ned med Daniel samt Pernilla. Kommer in, har med mig bitar av skinkan samt osten men också även bildbevis på pizzan utan kebab. Börjar förklara en gång, får upprepa en andra gång. Killen i kassan svarar att han måste ringa upp sin chef för att få ett godkännande. Hittills ganska ok förutom att vi har verkligen fått förklarat flertalet gånger att det var fel och de ville verkligen inte tro på oss. Killen ringer upp chefen, pratar med honom på sitt språk, förklarar situationen på sitt språk (antar jag) och räcker sedan över luren till mig. Jag får en TREDJE gång förklara vad som är problemet. Han svarar att vi får ingen kompensation. Efter en tids argumentation ska vi få 200 kronor. Då har vi alltså betalat 185 kronor för vad? En ok pizza, en pizza och en halv sallad i stort sett.
Jag – Nej, vad får vi kompensation för då?
Han – Då får ni inget. Gå ut därifrån.
Jag – Vart är du? (ganska kraftigt irriterad)
Jag – Hur lång tid tar det för dig att komma ned hit?
Han – Jag är inte i Umeå. Kan jag få prata med den som arbetar där?

Jag räcker över luren till personen som lagar pizzorna för kvällen. De pratar på sitt språk och nu kommer det in en person i telefon som möter blicken på bagaren. De tittar på varandra, pratar och lägger på EXAKT samtidigt.

Jag – Var det dig jag pratade med i telefonen? Var det du som inte befann dig i Umeå?
Han tittar på mig, rycker på axlarna och mumlar något som kan liknas vid ett nej. En fjärde gång får jag berätta vad som har hänt och han kräver då alla pizzor, HELA. Jag blir irriterad, mer än jag redan var. Svarar att varför skulle jag vilja stoppa in dem i min bil? Vi vill ha kompensation för felaktiga pizzor och ska vi då behöva åka upp en och en halv mil extra för att hämta dessa pizzor kommer jag att bli väldigt irriterad samt vilja ha ersättning för resan.

Då svarar ”chefen” : GÅ UT HÄRIFRÅN.
Vi vägrar såklart. Här kliver Daniel in ordentligt i diskussion. Börjar argumentera och diskutera. Jag ringer tillslut upp mamma för att höra om hon har kvar resterna av pizzorna. Det har vi, då ber ”chefen” om att få prata med min mamma. Jag räcker över luren och säger åt honom att han bör tänka på min telefonräkning men han vänder sig bara om och går bakom väggen för att prata med min mamma. Efter många om och men så kommer han tillbaka och säger;
”din mamma säger att det är ok med 150 kronor så det är det ni får eller ingenting”. Jag tog luren, pratade med mamma och hon hade sagt att det var ok om de drog av 120 kronor från totalsumman då pizzan och salladen ändå var rätt. Jag lägger på med min mor och börjar då bli riktigt, riktigt frustrerad. Han ber oss sätta oss. Pernilla börjar då argumentera att det enda rätta är att ge tillbaka pengarna. Vad är det att bråka om? Chefen svarar att han inte bråkar. Han kommer ut till oss och säger ”Jag har gjort det här i åtta år, har två ställen till förutom det här och detta har aldrig hänt tidigare” Daniel svarar ”Men nu har det hänt, och då vill vi ha ersättning”.

Jag skulle vilja ta en liknelse här med biltillverkare. Tänk dig att du sitter och kör en bil, du har ditt barn, din två åriga dotter i sätet bredvid dig. Helt plötsligt lossnar båda dina framhjul och du frontalkrockar med en lastbil och din dotter dör. Biltillverkaren svarar att ”hjulen brukar sitta fast” och du får därför ingen kompensation.

Men i allafall, efter riktigt hetsiga diskussioner slänger chefen åt oss 200 kronor (då vi sa att vi faktiskt blev lovade iallafall 200 kronor av högste chefen) och svarar ”DÅ VILL JAG INTE SE ER HÄR IGEN” och pekar på var och en av oss tre. Vi tittar på honom och säger, varför skulle vi vilja komma tillbaka hit?

Vi lämnar Döner för sista gången i vårt liv. Vi lämnar frivilligt stället för sista gången även om nu chefen valde att bannlysa oss för att de vägrar ge kompensation för ett misstag de har gjort.