Rannsaka dig själv, innan du dömer andra..

Sjätte dagen, och allt blev bara sämre.

Försov mig, hann inte ta shake innan jag skulle på skolan och jag flashar ogärna med att jag äter nutrilett på en föreläsning. Jag skäms inte för att jag tar tag i min övervikt, däremot känns det inte ok att skrika ut till alla, även okända, att jag dricker nutrilett. I sig är det inte pinsamt men det kan bli pinsamma frågor som följd. Tillbaka till min morgon, ställde mig på vågen. Har gått upp sen igår. Tjoho. Eller nått, ligger visserligen fortfarande på minus och det var "bara" 0,4 kg i skillnad men ändå, jag har ju haft ett relativt högt snitt de första fyra dagarna. Trist, min motivationsnivå sjönk kan jag meddela.

Går till bilen, håller på att krocka, det skulle dessutom varit mitt fel om inte vi hade hunnit stanna. Sen när orsakar jag krockar? Sen aldrig! Men tydligen nu, ännu ett bevis på att jag är ofokuserad. Kommer på skolan, känner verkligen hur irriterad och grinig jag är. Blir inte bättre av små retsamma kommentarer. Eller att folk (jag vet att de inte menar de) frågar om man vill hänga med och äta en kebab eller liknande. Jag är stark, men det är betydligt mycket jobbigare att övertala sin omgivning OCKSÅ än att bara ha sig själv att kämpa emot. Jag vet att ni inte menar något illa men jag är som sagt inte på mitt allra bästa humör just nu. Jag vet också att ni aldrig kommer förstå mig helt och hållet.

Förståelse är för en annan individ väldigt svårt att ha för någon annan än sig själv. Vi har alla vuxit upp olika, vi delar kanske några få minnen, erfarenheter och upplevelser men i slutändan är vi helt olika individer. Varför jag tvingar mig själv att gå ned i vikt med hjälp av Nutrilett är för att jag måste se att något händer snart. Jag har levt med min övervikt i många år, varit mobbad för den, slagen och väldigt utsatt. Jag tror inte att jag är den enda människa som upplevt hemska saker men det här är min blogg och jag tänker nu ventilera mig. Jag vet också att det finns människor som har haft det betydligt mycket värre, men jag tänker ge er en inblick, så ni kanske kan ha en liten förståelse för varför jag utsätter mig själv för det här. och mina vänner.

När jag var liten var jag visserligen kraftigare, men jag kan inte påstå att jag var tjock. När mobbningen började var jag inte heller tjock men de valde ändå mig som deras offer. Mitt humör och min personlighet påverkade antagligen mer än mitt utseende från början. Jag försvarade mig ofta, hade ett häftigt humör och försvarade mina vänner. Jag var inte rädd för att ge mig in i en fight med killarna, och jag var inte heller rädd för att kliva emellan när någon var elak med någon annan. Därför fick jag mitt smeknamn "polisen". Den första mobbningshändelsen minns jag som om det var igår (kliché). Jag satt på golvet inne i vårt tygrum på syslöjden. Christoffer kommer in, sparkar på mitt lår och går ut, jag förstod inte riktigt varför men tänkte inte mera på det. Efter tio minuter kommer han in och skriker "det där fläsket dallrar ju än!" och jag hör hur han samt flertalet till ur min så kallade klass skrattar. Den dagen grät jag ordentligt när jag kom hem. Mamma fick veta vad som hade hänt men det var inte mer med det, hon fick uppfattningen att det var en isolerad händelse och det var så jag ville ha det.

Mobbningen fortsatte, blev allvarligare och allvarligare. Jag fick blåmärken, fler hånfullare smeknamn och falska rykten om mig som hora spred sig över skolan och byn. Visst jag umgicks med äldre killar, skruvade i bilar och festade. Men var inte mer hora än någon annan i min klass. Jag tog inte betalt och la inte heller ut för mig för första bästa. Mobbningen ledde till att jag började skära i mig själv, jag kröp in i mig själv, jag mådde uruselt. Internet blev min tillflykt, det finns underbara människor därute kan jag säga. Sebastian Pagmört, Hugo Tinglöf samt Gustav (förlåt vännen, minns inte ditt efternamn, men jag kan ännu ditt personnummer :)) var tre stycken som räddade mig ifrån att helt gå under. När jag var tolv år skjutsade min far mig ned till skåne och jag fick träffa Pagge (sebastian) samt hugo. Underbara människor som fick mig att skratta mer än jag gjort på flera år. Pagge köpte till och med en chokladask till min underbara mor. Smörare :) Sen dröjde det några år innan jag fick träffa nästa msn-kontakt. Det var sommaren då Thåström spelade på storsjöyran. Sommaren innan jag flyttade upp till Umeå. Vi åkte på semester ned till Västervik för att träffa Gustav. Han var underbar, klockren tills han fick i sig lite alkohol och gjorde som han uttrycker det "sitt livs största misstag". Han valde att ignorera mig totalt första kvällen, stängde av telefonen och allt, där satt jag, 15 år och förtvivlad i pappas husvagn, mitt på en camping jag baravisste låg i västervik. Haha, men saker ordnade sig och dagen efter var jag på marknad med grabbarna från västervik. Ett bra minne allt som allt, även om Gustav fick mig att tvivla på kärleken ett tag.

Mobbningen ledde till att jag hamnade på BUP, där jag dömde ut dem totalt. Jag försökte förklara för dem att jag mår inte bättre av att de försöker trycka in i min skalle att jag är bättre än alla andra, jag försökte förklara för dem att jag ville vara likvärdig alla andra. Men jag mådde inte bra, och det påverkade hela mig. Jag gömde mig i mitt skolarbete (därav 320 poäng) för att det var bara där mina mobbare inte kunde komma åt mig. Det var där jag fick chansen att visa vem jag var. I slutet av nian hade vi en taltävling. Jag höll ett tacktal till mina mobbare, för utan dem hade jag inte varit så bestämd med att klara skolan bättre än dem, bara för att visa dem att jag var inte lägre än dem. Utan dem hade jag inte varit den människa jag var då. Samt att talet innehöll utförliga beskrivningar, men utan namn, om hur mobbandet hade gått till och hur lärarna hade blundat. Dels på grund av att vår skola hade Grevåkersandan (vilket gör att de tror att inga elever kan bli mobbade för att de jobbar så hårt med antimobbning) men också på grund av släktskap mellan lärare och elever. En "farfar" (han var bara ingift) vägrade tro att hans sonson var en mobbare. Det fanns inte en chans. Samma lärare kallade mig dum i huvudet för att jag ville att han skulle stå fast vid sitt löfte om att spela en låt för oss om vi städade undan fort och snyggt. Han vägrade spela låten och då sköt mitt humör in. I slutändan anser jag att jag hade rätt, ett löfte är ett löfte, dock hade jag kunnat sköta diskussionen på ett snyggare sätt. Men tillbaka till talet, många av eleverna i klassen grät när jag var klar. Det var samma klass som hade mobbat mig i flera år, men det fanns några enstaka guldstjärnor i den, de stjärnor som inte hade tålt behandlingen av mig utan berättat för sina föräldrar om vad som försegick, och på så sätt berättat för mamma som senare kunde hjälpa mig. Efter talet kommer Margareta ut, en svenskalärare på skolan, och säger "hur kan du ljuga så?" Hon trodde inte ett ord av mitt tal och var helt förtvivlad över hur jag hade beskrivit grevåkerskolan. Där tappade jag allt förtroende för henne. Detta är samma lärare som vägrade släppa iväg min lillasyster från lektionen då hennes farmors man hade dött. Trots att syster grät och jag kom in och hämtade henne så fick hon inte lämna salen. Helt enkelt en lärare från den gamla stränga tiden som inte har något till övers för medmänsklighet.

När jag flyttade upp till umeå så bestämde jag mig för att verkligen göra något positivt med min tid här. Jag började gå, tänka på vad jag åt, hittade mitt livs första kärlek, som dessutom besvarades. Jag droppade 8 kg i hälsosam fart den första terminen. Jag var helt överlycklig :) Jag mådde bra, trivdes, det gick helt ok i skolan från början. Efter ett tag blev dock både jag och pojkvännen förslappade, men jag tänkte inte så mycket på det, jag älskade ju honom och han mig så jag såg helt ärligt inte att jag gick upp i vikt. Skolan började halka efter, jag blev skoltrött. Sommaren kom och jag prövade min första nutrilettshake omgång. Mammas intiativ då hon såg att jag mådde dåligt över att se hur min kropp förslappades. Jag har alltid tränat, innebandy, basket, idrottsskolan, ja allt möjligt. jag försökte men dieten hjälpte inte. Men jag led inte så hårt av det ändå, jag hade ju honom iallafall. Hösten började, och min mjukiskläders period satte igång. Under de följande två åren av mitt liv innefattande min klädstil, mjukiskläder. Jag vantrivdes hårt i min kropp. Sen droppade det ena efter det andra av dåliga saker i mitt liv. Det tog slut, skolan höll på att skita sig totalt, jag fick glömma min dröm om att bli obducent för det fanns inte en chans att jag skulle kunna nå 20,0 längre. Jag klev på vågen, vägde tresiffrigt! Då tappade jag all livslust. For hem till mamma i två veckor för rehab. Slutade äta, droppade drygt 7 kg på två veckor. Sommaren kom, jag hade sommarjobb på samma ställe som mitt ex och hans nya. Gjorde ont varje gång jag såg dem, mådde sämre och sämre. Höll på att bli kickad från sommarjobbet. "du jobbar bäst och effektivast av alla sommarjobbare men du kliver de anställda på tårna". Tack för den. Klarade mig iallafall, fick fara till bulgarien i en vecka med far och bror. Skämdes för min kropp, hade en tshirt på mig hela tiden förutom då jag solade eller badade, vägrade gå omkring utan en stor tshirt på mig. Kom hem, sista året på gymnasiet. Pluggade järnet faktiskt, lyckades gå ut med 18,18. Fyllde dessutom arton så fick börja gå på krogen. Humöret gick upp och ned, lyckades inte göra speciellt mycket åt min vikt. Tog studenten och hade en värdelös och misslyckad bal. hatade allt och skäms idag när jag tittar på bilderna. Förutom att jag var stor, men jag såg sur ut och missnöjd ut på varje kort. Kände att de där är fan inte jag. Jag försökte leva livet, hålla känslor i schack och detta har lett till där jag står idag.

Nu har jag bestämt mig, jag ska bli snyggare än vad jag någonsin har varit, komma ned i vikt, dels för min hälsas skull men också för mitt självförtroende. Jag vet att jag har vänner som stöttar mig i det här.

Men jag vill ge er lite förståelse på varför jag sätter mig in i det här helvetet. För det är ett rent helvete att gå från att äta vad man vill, när man vill till att endast få dricka 5 shakear om dagen. Inget mer, jo vatten då. Det är ett rent helvete, och jag har inte tillräckligt med energi för att kunna engagera mig i så mycket just nu. Det här är viktigt för mig, det är jätteviktigt för mig och därför vill jag be er att ha överseende med mina snäsiga kommentarer och jobbiga suckar. Jag försöker verkligen hålla mig på god ton men det är mycket jobbigare när ni sitter och jäklas med mig. Så snälla, försök för min skull? Det här är verkligen jätteviktigt för mig och jag vill verkligen lyckas den här gången. Det kanske inte är så allvarligt för er när ni läser, men så har jag också sorterat ut och på drygt 2000 ord (en fan halv EE) försökt ge er en liten inblick av några av mina minnen.

Jag vill verkligen det här nu. Så förlåt mig vänner om jag är grinig och irritersam, jag lovar att den Pernilla ni känner snart är tillbaka, snyggare och gladare än vad hon någonsin vart :)