Två ord..
De två orden, för evigt, är två ord man som människa använder för ofta utan att mena det. För evigt kan också finnas i form av aldrig mer, aldrig någonsin mer, aldrig igen, ja i massor av olika sammanhang också. Jag tror att de två orden skrämmer mig mer än de tre orden "Jag älskar dig" faktiskt. Ett "Jag älskar dig" säger du till de/n personer/n du älskar just då för den människa som den person är till dig. Ett "Jag älskar dig" är inte förevigt förrän du står där vid altaret och säger Ja. Till och med då kan du "ta tillbaka" det genom skiljsmässa. Men du tar ändå inte bort det från minnena. Har du en gång älskat en person så kommer du alltid att ha älskat den personen den perioden i ditt liv. Det kommer alltid att finnas där.
Men för evigt är mycket starkare. Säger någon att de är din för evigt, då ljuger de om de inte står fast vid det. Säger de att de aldrig någonsin mer vill se dig, eller röra vid dig, eller ens höra talas om dig, så är det verkligen för evigt. då kan det vara mycket som spelar in, du kanske inte alltid menar det du säger som människa, det vet jag att jag inte gör i alla stunder. Irritation, aggressivitet, sorg, ja alla dessa känslor som påverkar en negativt kan få en att säga saker som man kanske inte menar nästa dag man vaknar upp. Men att använda just orden för evigt är läskigt. Skrämmande. Skräckinjagande. Ändå vill jag skriva och ändå vill jag berätta för världen om mina två absolut bästa vänner. De två vänner jag vet alltid finns där, oavsett väder, oavsett tid, oavsett helt enkelt.
Kan börja med den nyaste vännen. Våran vänskap började av en slump, vi råkade hamna bredvid varandra på bussen mot Fidodalen. Jag hade skrivit mitt namn stort i HHUS-sånghäfte och du såg att det var samma som ditt egna, det jag minns är att vårat samtal inleddes av "heter du också Pernilla?" :) Vi började umgås, hittade på en massa tokiga upptåg (Vilhelmina kommer alltid att finnas i mitt bakhuvud :P) Men då jag visste att jag hade funnit en vän för livet var då vi satt på varsitt håll här i Sverige. Jag här i Umeå och du hemma hos dig i Sthlm. Jag slog in ett paket till vår väns familj som tack för senast och slog igång camen för att visa dig det. När jag tryckt ned camen skriver du "du kändes så verklig". Vi är olika, på alla de sätt som går, men våra namn och slumpen skapade en vänskap jag värderar högt. Å du vet hur snygg du kommer vara i Turkiet efter vår träning i vår ;)
Min andra vän är en väldigt rolig historia. Men samtidigt så vill jag inte skriva upp den då den påminner mig om vilken biatch jag kunde vara förut, eller jag kan ännu vara den biatchen, tro mig. Men vår väg har präglats av många olika konstiga saker tycker jag. Jag själv känner att jag prövar vår vänskap gång på gång. Men den överlever alla gånger. Har alltid gjort och kommer alltid att göra. Skulle inte ge bort dig (haha låter som att jag äger dig:P) för allt i världen. Jag vet att jag kan bete mig som en "rabiat biatch" (citerat mannen han själv) men du är ändå den jag anförtror mest åt. Den som vet mest, och den som känner mig bäst. Du vet alldeles för mycket för ditt eget bästa och mycket av det du vet borde du inte veta. Jag kan inte uttrycka i ord hur mycket du betyder för mig, och jag tror inte ens att du har en liten aning om hur många gånger du har räddat mig ifrån att gå tillbaka till den lilla emobrud jag en gång var. Mamma frågade mig i julas hur jag mådde. jag svarade "Jag mår bra, bättre än jag gjort på flera år, och det kan du tacka Daniel för." Jag vet att jag boostar ditt ego som fan just nu men det förtjänar du. Du är värd ditt ego i guld vännen :)
Men för evigt är mycket starkare. Säger någon att de är din för evigt, då ljuger de om de inte står fast vid det. Säger de att de aldrig någonsin mer vill se dig, eller röra vid dig, eller ens höra talas om dig, så är det verkligen för evigt. då kan det vara mycket som spelar in, du kanske inte alltid menar det du säger som människa, det vet jag att jag inte gör i alla stunder. Irritation, aggressivitet, sorg, ja alla dessa känslor som påverkar en negativt kan få en att säga saker som man kanske inte menar nästa dag man vaknar upp. Men att använda just orden för evigt är läskigt. Skrämmande. Skräckinjagande. Ändå vill jag skriva och ändå vill jag berätta för världen om mina två absolut bästa vänner. De två vänner jag vet alltid finns där, oavsett väder, oavsett tid, oavsett helt enkelt.
Kan börja med den nyaste vännen. Våran vänskap började av en slump, vi råkade hamna bredvid varandra på bussen mot Fidodalen. Jag hade skrivit mitt namn stort i HHUS-sånghäfte och du såg att det var samma som ditt egna, det jag minns är att vårat samtal inleddes av "heter du också Pernilla?" :) Vi började umgås, hittade på en massa tokiga upptåg (Vilhelmina kommer alltid att finnas i mitt bakhuvud :P) Men då jag visste att jag hade funnit en vän för livet var då vi satt på varsitt håll här i Sverige. Jag här i Umeå och du hemma hos dig i Sthlm. Jag slog in ett paket till vår väns familj som tack för senast och slog igång camen för att visa dig det. När jag tryckt ned camen skriver du "du kändes så verklig". Vi är olika, på alla de sätt som går, men våra namn och slumpen skapade en vänskap jag värderar högt. Å du vet hur snygg du kommer vara i Turkiet efter vår träning i vår ;)
Min andra vän är en väldigt rolig historia. Men samtidigt så vill jag inte skriva upp den då den påminner mig om vilken biatch jag kunde vara förut, eller jag kan ännu vara den biatchen, tro mig. Men vår väg har präglats av många olika konstiga saker tycker jag. Jag själv känner att jag prövar vår vänskap gång på gång. Men den överlever alla gånger. Har alltid gjort och kommer alltid att göra. Skulle inte ge bort dig (haha låter som att jag äger dig:P) för allt i världen. Jag vet att jag kan bete mig som en "rabiat biatch" (citerat mannen han själv) men du är ändå den jag anförtror mest åt. Den som vet mest, och den som känner mig bäst. Du vet alldeles för mycket för ditt eget bästa och mycket av det du vet borde du inte veta. Jag kan inte uttrycka i ord hur mycket du betyder för mig, och jag tror inte ens att du har en liten aning om hur många gånger du har räddat mig ifrån att gå tillbaka till den lilla emobrud jag en gång var. Mamma frågade mig i julas hur jag mådde. jag svarade "Jag mår bra, bättre än jag gjort på flera år, och det kan du tacka Daniel för." Jag vet att jag boostar ditt ego som fan just nu men det förtjänar du. Du är värd ditt ego i guld vännen :)
Kommentarer
Trackback
