Ja du..
I'm going home..
Jag vill hem, hem dit där mina katter är, där mamma som ligger ordentligt sjuk för första gången på flera år
är, där pappa kommer vara då han kommer hem på torsdag, där min gumma är, där mina gubbar är.. där
den ärliga, verkliga världen är. jag vill inte vara här längre. inte som det är nu, inte som det har varit den senaste tiden, eller jo jag vill vara med min bror, den senaste tiden med honom är obeskrivlig, jag ser de små små sakerna som visar att han bryr sig, och att han bryr sig mycket. men förutom min underbara bror så är det inte mycket som håller mig kvar längre. Jag känner mig övergiven, av de flesta och av de mesta, av livet av min glädje, av min dator å av min lust att plugga, att göra något med mitt liv. Det är något som inte riktigt stämmer längre, något som gör att det känns inte bra längre, inte bra alls. Folk är inte ärliga längre, och de känns som att de känns tvingade att vara med mig? är det så? ger jag er verkligen känslan att ni MÅSTE vara med mig? att ni är tvingad till det? Isf ger jag fel vibbar. jag vill vara med er, på allas villkor. Jag vill, och värderar många av eras vänskaper väldigt högt. Men när det inte är bekräftat så känns de surt.
Det känns surt helt enkelt.
Är detta mitt fortsatta liv så vill jag fan inte fortsätta, nä jag måste ändra på skiten. På något sätt i alla fall..
Jag vill hem, hem dit där mina katter är, där mamma som ligger ordentligt sjuk för första gången på flera år
är, där pappa kommer vara då han kommer hem på torsdag, där min gumma är, där mina gubbar är.. där
den ärliga, verkliga världen är. jag vill inte vara här längre. inte som det är nu, inte som det har varit den senaste tiden, eller jo jag vill vara med min bror, den senaste tiden med honom är obeskrivlig, jag ser de små små sakerna som visar att han bryr sig, och att han bryr sig mycket. men förutom min underbara bror så är det inte mycket som håller mig kvar längre. Jag känner mig övergiven, av de flesta och av de mesta, av livet av min glädje, av min dator å av min lust att plugga, att göra något med mitt liv. Det är något som inte riktigt stämmer längre, något som gör att det känns inte bra längre, inte bra alls. Folk är inte ärliga längre, och de känns som att de känns tvingade att vara med mig? är det så? ger jag er verkligen känslan att ni MÅSTE vara med mig? att ni är tvingad till det? Isf ger jag fel vibbar. jag vill vara med er, på allas villkor. Jag vill, och värderar många av eras vänskaper väldigt högt. Men när det inte är bekräftat så känns de surt.
Det känns surt helt enkelt.
Är detta mitt fortsatta liv så vill jag fan inte fortsätta, nä jag måste ändra på skiten. På något sätt i alla fall..
Kommentarer
Trackback
