Rannsaka dig själv, innan du dömer andra..

Japp, det är 15 dagar sen jag skrev här sist. Och vad har hänt?

 

Jag har betalat av den största delen av mina skulder, poäng till mig! 

 

Vikten då? Jag har snarare gått upp än gått ner -.- Men bollen är iaf i rullning, har startat med LCHF till viss del, samt att jag senast nu idag mätte mig, vägde mig och bestämde mig. Har blivit medlem i LCHFklubben.se och hoppas på att finna motivation där. Motivationen finns inte riktigt där. Jag vet inte riktigt hur jag ska hitta den heller för det är så mycket annat som pågår.

 

Jag har varit in och ut hos läkare, det är konstaterat att jag har kronisk urtikaria - ni som känner mig kanske minns de röda utslagen? de stora blemmorna jag får på huden vid berörning? Ni kanske kallar det berörningsallergin men det heter iallafall kronisk urtikaria. Kroniskt innebär - för resten av livet. Man kan trötta ut den med att äta antihistaminer - vilket jag gör nu dagligen - men sällan till aldrig hittar man orsaken till urtikarian och jag kommer aldrig att bli fri den, jag kommer bara att ha bättre och sämre perioder. Det känns skit kan jag meddela.

 

Jag har fått komma till en ortoped nu, de funderar eventuellt på att skapa ett nytt ledband till mig i knät - vilket innebär lång rehab.. Här är den största anledningen egentligen för mig att gå ner i vikt och träna - om jag inte är överviktig belastar jag inte knät lika mycket - men om jag dessutom har en bra grund att stå på så kommer

rehabiliteringen att gå mycket fortare! - men inte ens detta motiverar mig just nu. Det enda jag ser med detta är att jag kommer förlora en jäkla massa pengar för att jag inte kommer att kunna jobba. Men visst, om jag tar hand om min kropp kanske jag mår bättre i framtiden å yada yada yada. Men de hjälps inte, jag vill inte leva ett-två hundår.

 

Jag är pesimistisk just nu men jag hoppas att det går över. 

 

Jag har iaf idag ätit en helt OK LCHF frukost - stekt ägg och stekt skinka ^^ Sedan har jag tagit ett kortare träningspass av bröst, armar och axlar här hemma då jag inte kände motivationen att släpa iväg mig själv på IKSU, jag ska iväg till sjukgymnasten om nån timme för knät och hon ska även knäcka till ryggen på mig så att låsningarna från olyckan släpper en stund.

 

Men egentligen - allting ordnar sig alltid - eller hur? Det är bättre att jag tar tag i det nu än senare. Måtten är uppskrivna, vikten är vägd. Målen är satta och nu är det mig det hänger på! Dagens träning är gjord, nu är det bara att se till att jag inte äter för mycket eller fel. Det är nog det som är svårast....

Det blev ett sånt himla långt inlägg att jag kände att jag ville bryta det och skriva ett nytt inlägg för när det kommer till årets mål och så.

 

Målen för 2013 kommer att vara;

 

* Betala av mina skulder och spara ihop till ett ok sparkapital.

 

* Leva ett mer hälsosamt liv, vilket inkluderar att uppnå "målvikten" samt att träna regelbundet

 

* Skapa mig en kropp med lite eller ingen värk = sjukgymnastik!

* Sköta studierna - bli klar civilekonom och under hösten bli färdigutbildad usk:a.

 

* Finna min livsglädje och finna mig själv tillfreds i min livssituation!

 

Jag kommer att i början av varje månad sätta upp mål för den månaden, mest för att det känns fruktansvärt avlägset till den 31:a december och då jag känner mig själv rätt vet jag att det krävs delmål för att jag ens ska vara motiverad att försöka :P

 

Så Januari - vi går ut stenhårt tycker jag! Eller hur?

 

Januari 2013;

 

* Betala av ALLA mina skulder tack vare försäkringspengarna från volten.

 

*Påbörja LCHF och börja träna - sjukgymnastiken 7 dagar i veckan och träningspass minst 5 dagar i veckan.

* Nå första delmålet för vikten (-7 snabba kilon (mkt vätska och liknande försvinner den första perioden - därför sätter jag ribban högt)

 

Den senaste perioden i mitt liv, eller ja, egentligen nästan hela 2012 har varit en tung, tuff period för mig. Det började med att min dåvarande pojkvän beslöt sig för att dels flytta utomlands, men också för att bli dömd och därav få avtjäna 7 månader i fängelset. Jag bestämde mig då för att jag var tvungen att tänka på mig själv och beslöt att han inte var någon för mig - vilket jag är glad för att jag gjorde. Min förälskelse i honom var inte mer än en förälskelse, han var mystisk och rolig, träffades på Cypern i fyllan och han fyllde upp tomrummet som jag hade haft så länge. Men det var inte mer än det. När han sa de tre orden till mig förstod jag att det här var inte på riktigt för mig. Jag kunde inte se mig själv säga dessa tre ord till honom, än mindre ville jag att han skulle säga de till mig. Hans reaktion efter att han sagt de tre orden gjorde mitt val självklart. Jag skulle gå vidare.

 

Strax efter det beslutade jag mig för att om jag ville ha något så skulle jag kämpa för det, och det var precis det som hände när jag för andra gången i mitt liv träffade min nuvarande sambo. Peter hade jag tidigare sett hos en kompis när de höll på att fixa i hans akvarium. Jag minns att jag dels blev helt frälst i över hur karln såg ut i linne men också över hans glimt i ögonen när han pratade, hans lättsamma och skämtsamma sätt att se på livet. När jag då ett tag senare träffade honom igen och "råkade" höra att han skulle vara ute under helgen som kom så var jag snabb med att påpeka, på facebookchatten någon dag senare, att jag skulle vara nykter och ute och köra så om han behövde skjuts så fanns jag. Vi bytte telefonnummer och lördagen kom. Vi bestämde på chatten att "chaffösen" (jag :D) skulle skjutsa han ca 19 så ivirig som jag var så stod jag utanför hans dörr strax före 19. Å jag ringde på telefonen hans, både den ena och den andre samt det tredje numret. Inget svar.. 25 minuter senare, inget svar... Jag började tro att jag hade blivit riktigt blåst... Ordentligt blåst.. Men han svarade, å de visade sig att han hade stått i duschen eftersom han å hans polare hade kommit hem lite senare än vad de räknat med. Men han bjöd upp mig medan han skulle göra sig klar så jag, nervös och ville nog helst krypa genom golvet, men skulle vara häftig och ja ja vet inte ritkigt vad ja försökte med egentligen för allt blev ändå fel sen, gick upp för trappen och ringde på. Han öppnade..  I BARA HANDDUK... jag ville försvinna, titta på något annat, men ja gick in i lgh, satte mig i soffan å tittade rätt in i väggen.. Peter förstod så väl att jag blev generad å än idag kan vi skratta åt det där :P Jag skjutsade grabbarna till deras fest och han ringde när de var påväg hem så jag hämtade dem - då frågade han om jag inte ville se en film och på den vägen är det. Idag, snart 11 månader senare sitter jag här, i vårt gemensamma hem och blir pånytt kär när jag tänker på hur vi träffades :)

 

Men för att återgå till 2012. Dagen efter jag följde med Peter hem så ringer min mamma och min bror frenetiskt på min telefon. Min jämnårige kusin, Daniel, har kört ihjäl sig på skoter. På samma dag, den 26e Februari, som morfar gick bort 1986. Släkten gick ner sig, det blev begravning, vi slutade höra av oss till varandra. Vi hälsar knappt på byn. Saker och ting blev inte alls som det borde ha blivit efter Daniels bortgång.

 

Min bil gick sönder i början av mars, jag fick inget lån för att köpa ny, blev erbjuden krediter istället. Min bror tog lån så att jag kunde köpa en bil. En chippad audi A3, 1.8 T årsmodell 1998. Skitkul att köra, jättedyr i drift för en student. Jag började hänga alltmer med grabbarna (Peter och hans gäng) vi var ute konstant, hittade på saker med mera. Kreditkortet blev flitigt använt, samtidigt som bilen kostade mer än vad det var tänkt. Jag hade köpt en bil vars fjäder var av, den var fullagad, sönder, ja den var inte ett bra köp. Skulderna växte... Jag slutade träna, äta bra och slutade att tänka på mig själv. Allt mitt fokus var på mina skulder och min nyfunna förälskelse i Peter. Min allergi blev värre och värre, jag tålde inte mina egna katter och jag ville alltmer bara vara  hos Peter. Hos han kunde jag sova utan att vara rädd för att sluta andas pga allergin (det fanns självklart fler anledningar till varför jag sov hos honom ;) ) Jag fick sommarjobb i Umeå. Jag fick visa upp Peter hemma för släkten i juli, livet rullade på, en kompis ville hyra min lägenhet i andra hand akut så jag och Peter bestämde oss för att försöka vara sambos. Lägenheten hyrs ut, med en jävla massa tjafs som följd, massa orosmoment och känslan av att inte riktigt kunna lita på sin andrahandshyresgäst är en jobbig känsla.

 

I och med att vi skulle bli sambos ställde Peter ett krav. Innan december 2013 skulle jag vara skuldfri. Mina skulder uppgick den 1a september 2012 till 70 000 SEK i form av olika kreditkort och avbetalningar. 

 

Under hösten har jag fått hoppa av min undersköterskeutbildning och lagt fullt fokus på civilekonomutbildningen, jag har jobbat extra som vårdbiträde och livet har haft sin gång. Jag har haft en fruktansvärd värk i knä, rygg, mage, ja värken har avlöst varandra helt enkelt och har påverkat mitt liv fruktansvärt mycket, och det negativt. Jag skriker och blir sur för mycket och tycker att ingen förstår. Tillslut när listan är tillräckligt lång på problemen jag har söker jag hjälp. Vi är nu på den 16e November. Jag går till läkaren, får remiss till hudläkaren för min allergi, får remiss till ortopeden för mina problem med knän å fötter, får remiss till sjukgymnast samt opererar bort två stycken knölar i hårbotten i December. Helgen den 7-10 December tar jag och Peter en roadtrip till Gbg, Helsingborg, Sthlm och Umeå. Var det tänkt. Den 10e December kl 08,20 voltar vi av vägen. Får sladd i 100, frontar ner i diket, slår runt två varv och glider sen på taket. Vi tar oss ut ur bilen, men bilen är totalkvaddad, saker i bilen, till ett värde av ca 30 000 är totalförstört, dränkt av saltvatten eller förstört på grund av att det blivit omkullkastat. Två veckor tidigare har en annan kusin kört åt helvete, dock också utan personskador. 

 

Kommer äntligen till Umeå morgonen den 11e december, efter att ha hyrt hyrbil och kört försiktigt, lugnt, stannat ofta. Börjar berätta för folk vad som har hänt - vissa reagerar med "skyll dig själv du körde för fort" andra skäller ut mig för att jag inte berättade det när jag precis hade voltat av vägen utan väntande tills jag var hemma, en tredje säger inte så mycket alls och de fjärde, inte alls många, frågar hur vi faktiskt mår. Jag går ner mig totalt, går upp i vikt, slutar bry mig, skolan hamnar efter. Det enda jag tänker på är hur jag körde av vägen, hur allt är mitt fel och  vad som faktiskt kunde ha hänt. Jag kunde ha kört ihjäl min älskade Peter. Jag kunde ha snurrat in i en annan personbil - tänk om det hade funnits ett litet barn i den bilen? Tankarna är många och jag mår allt sämre. Jag försöker komma in i rutiner, jobba, gå ut och handla, umgås med nån enstaka vän men hela tiden mår jag ändå bara sämre och sämre.

 

Jul kommer, firar den på jobbet, min första jul utan mamma, är med Peters släkt på timmarna jag är ledig. Men julen kommer och går, jag mår inte bättre. Under julmellandagarna bestämmer jag mig - varför vet jag inte - men under en av de nätterna jag arbetade satt jag länge och funderade - nu gäller det. Jag älskar Peter, jag älskar det jag har, men jag uppskattar det inte längre, jag mår inte bra, jag ser bara negativt men helt ärligt - jag har en pojkvän jag älskar, som älskar mig, skolan är inte så körd som den skulle kunna vara, jag har ett jobb och csn, pratar dagligen med mamma. Har flera vänner som jag förvisso stött bort men allt jag ser som negativt skulle jag kunna ändra på. Så jag bestämmer mig helt enkelt - 2013 ska bli ett bättre år.

 

Så nu jävlar :) Här är jag, det är dag 2 på detta nya år. Jag började året med att igår betalade jag av en stor del av mina kreditkortsskulder med pengarna jag fick för bilen, i dagsläget har jag kvar ca 6000 SEK på mina totala skulder, notera alltså att för FYRA månader sen var mina skulder 70 000. Hur jävla bra gjort är inte det?! Jag kommer att ha betalat av de sista 6000 kronorna innan den sista januari så när lönen kommer är det MINA pengar. Det är en helt jävla underbar känsla! Jag arbetade 8 timmar årets första dag, storhelgs OB och jag älskar min arbetsplats - jag känner att det är en bra start! Kvällen gick åt till att se på en film och mysa under filten tillsammans med min älskade sambo , med en känsla av att det här året ska jag göra till ett helt underbart år!