Rannsaka dig själv, innan du dömer andra..

Å kanske gör jag det.. Men jag tycker verkligen livet är riktigt jävla dåligt just nu..

 

De har konstaterat att smärtan i min fot är pga att jag har brutit ett ben i mellanfoten, det så kallade båtbenet. Det jag får veta av läkaren är att det är en komplicerad fraktur och att jag har remitterats till ortopeden. De vet inte om jag får belasta foten eller inte och det tog dem fyra dagar av jojo:ande att konstatera att jag borde nog ha kryckor tills de vet. Jag fick ringa ortopeden, bli hänvisad till ssk, som hänvisade mig till norrlandskliniken som hänvisade mig tillbaka till ortopeden och sen tillbaka till norrlandskliniken igen. Och ingen "kan" göra något... Jag blir frustrerad och less. Jag har ont, äter 16 tabletter per dag för att jag ska funka. Inget stämmer i huvudet på mig, jag är inte mig själv längre och uppe på de så ska jag klara av mitt samboliv, min skola och att vara jag.

 

Jag kanske gnäller mycket, jag kanske ropar på hjälp  - men kan ni då inte se att det är hjälp jag behöver? Jag behöver inte någon som är vass mot mig, någon som vänder mig ryggen eller någon som förklarar hur mycket synd jag tycker om mig själv? Jag behöver någon som håller om mig - säger att jag kommer ta mig igenom det här utan att köra min ekonomi och mig själv ner till botten. Att det blir bra - för även om jag vet det så behöver jag någon som är min stöttepelare, någon som hjälper mig att bära min sten här i livet. För jag har hjälpt så många att bära deras så jag hoppas att karma ser till att någon hjälper mig att bära.

 

Jag vet inte längre vad jag ska göra. Ena dagen vill jag så hårt, andra dagen vill jag bara släppa taget. Jag vet inte mycket idag. Idag är en velande dag. En mycket velande dag. Där jag tänker på "om".... Många om...

 

Det är så grymt skönt att få skriva av sig, få svamla, få uttrycka precis det jag egentligen vill säga men som du inte kommer att förstå. Det spelar ingen roll att jag lät bli att ta den där diskussionen, att jag tog att du skrek mot mig, slog ner näven i sängen fastän jag egentligen inte hade gjort något. Det hjälper inte att jag plockar undan här hemma och försöker att inte vara ivägen, för så fort jag öppnar munnen och du är tänkt eller höll på att säga något så tappar du ändå humöret på mig. Och jag vet inte längre vad jag ska göra. Du är irriterad på mig, vad jag än gör, hur jag än beter mig. Det spelar ingen roll hur mycket jag älskar dig. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker idag, jag har ändå inte försökt tillräckligt. Och helt ärligt, jag har ingen ork längre. Det enda jag vill är att det ska vara samma lycka, samma rus och samma blick som det en gång var på dansgolvet till björnstammen. Och kan vi inte hitta dit igen, eller något bättre, så vet jag inte om jag vill ha det här. Jag älskar dig. Men inte vad vi har nu.